Recension: Armfelt – sotilas ja kavaljeeri

När dansen får ord – och ägnar sig åt maktpolitik

Den lilla scenen i Helsingfors stadsteater erbjuder ett stycke finsk historia från en tid då landet stod fast mellan svensk och rysk maktpolitik. Frej Lindqvists pjäs öppnar historiens slöja genom tidens barn, officeren Armfelt, som var älskad av hovet. Detta fungerar som en pjäs på banans stora spelbräde. Pjäsen ger inte mycket information om Armfelts verkliga gärningar, men den ger information om stormakternas ambitioner.

Det mest intressanta med hela pjäsen är hur dansstegen får fram orden. Med en tås beröring på parketten kan en hel armé slås ner. Dans har därför fått en referensiell betydelse som en intrig, förhandling och genomförande av hela krig. Aku Ahjolinnas koreografi är rolig och lätt att läsa, även om du inte förstår så mycket om balett- och dansalfabetet. I pjäsen vandrar Armfelt från sin ungdom till sin död. Således får tittaren en rejäl dos europeisk historia, som också är bekant från skolböcker. Statsmakterna representeras av kejsarna Gustav III, Katarina den stora, Gustav IV Adolf och Napoleon själv. Armfelt, Sprengtporten och Potemkin svingar militärbatongen.

I en strikt dialog mäts skicklighet

Santeri Kinnunens Armfelt pulserar som en vacker och till och med tragisk karaktär. Kinnunens känsla för rytm kommer till sin tydlighet i replikationen, där vi rör oss i ett terräng av pauser och frenetiska utbrott. Rörelse och taluttryck är sammanflätade till en smart lek. Även om pjäsen inte erbjuder något djupare än ytan i alla avseenden, får Kinnunen en smak av livet i rollen.
Oskari Katajistos Gustav III är förmodligen en fröjd för skådespelaren. Det ger en möjlighet till en mycket mångfacetterad tolkning, vilket Katajisto utnyttjar utmärkt. Kungen, som söker sitt kön, lever i mitten mellan teater och verklighet, där alla möjliga överdrifter är tillåtna. Rollen blomstrar som en självförsörjning som är nyckfull, nyckfull och använder makt. Kinnunens och Katajisos scener tillsammans har känslan av två stora skådespelare som möts. Ord och känslor flödar, men kontrolleras och är isande precisa. Kristiina Elstelås Katarina den stora är lite av ett skämt. Genom den knubbiga ballerinan blir komiken tydligast. Som en stark härskare håller Katarina många marionetttrådar i sina fingrar på andra håll. Jyrki Kovaleffs Potemkin är den saftigaste av dessa. Matti Rasilas Sprengtporten är ett precist verk där textens innehåll möter uttrycket väl. En sena, som bär upp hela pjäsen, har byggts för denna karaktär som en tolk av Finlands position. Den oleende rollen gör också det omgivande teaterlivet nyktert. Kinnunen, Elstelä, Rasila och Katajisto är alla exemplariska tolkar av god talförmåga. Den snabba dialogen är en snubbelsten för alldeles för många i denna pjäs. Det vore trevligt att höra allt som sägs på scenen och slippa gissa meningarnas slut.

En välgenomtänkt enhet

Föreställningen, regisserad av författaren själv, är en stark enhet där olika konstformer sömlöst vävs samman. Den pompösa iscensättningen av domstolarna förvandlas smidigt till ett avlägset område i Ryssland, där Armfelt deporteras. Med små smarta förändringar vandrar du också från hov till hov.
En stor andel dans livas upp helheten och skapar ett imponerande intryck för tiden. Musik spelas i bakgrunden under ledning av Carita Holmström. Holmström själv som dirigent och mademoiselle förändras också utåt över tid. Hans renässans-sockervaddsbulle, rufsiga fluff eller huvud inlindat i en halsduk kan läsas som tidens anda och atmosfären i händelserna. Den ganska långa pjäsen bär tack vare bra huvudroller och smart utförande. Den öppnar upp en annan bild av de viktiga åren i Finlands historia: den officiella historieskrivningen är färgad med frodiga och groteska penseldrag.

Frej Lindqvist: Armfelt – ett barn av sin tid. Översatt av Reita Lounavuori. Regissör: Frej Lindqvist. Koreografi: Aku Ahjolinna. Dirigent: Carita Holmström. Scenografi: Ole Dikland. Kostymer: Sari Salmela. Rollista: Santeri Kinnunen, Oskari Katajisto, Pekka Laiho, Eeva-Liisa Haimelin, Matti Rasila, Ursula Salo, Nora Schüller, Kristiina Estelä, Jyrki Kovaleff, Reidar Palmgren, Kari Mattila, Jyrki Nousiainen och Leenamari Unho. Premiär på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater den 22.2.2001.