Recension: Armfelt – sotilas ja kavaljeeri

– –

Savo-brigaden och EU-menuetten Armfelt-pjäsen är en underhållande lek med maktens och farornas historia

Oskari Katajisto är en bländande skicklig Gustav III. Kungen älskade teatern och lät sitt husdjur Armfelt (Santeri Kinnunen i mitten) agera för sig själv.

Armfelt kom och vann.

Helsingfors stadsteaters intelligenta och roliga historiepjäs slog an med en sällsynt charm just när man började misstänka att våra teatrars entusiasm för historia blev onödigt vältrampad.

Det mest överraskande är det härligt otympliga sätt på vilket svenske Frej Lindqvist hanterar historien, tidens händelser och karaktärerna. Jag är säker på att han känner till hur saker och ting fungerar, bakgrunden och åren. Men på scenen predikar eller föreläser han inte.

På ett njutbart busigt sätt spinner han en teaterpjäs om sitt ämne, kryddar det med slagkraftig, smakrik dialog och frostar karikatyren med ett ruttet, läckert leende.

Ett öppet Europa

Pjäsen berättar historien om Gustav Mauri Armfelt, en finsk baron som blev kung Gustav III av Sveriges favorit (och barnflicka!) och som därifrån drev till Europas hov, till och med till Ryssland som Katarina den stores husdjur.

Den tid som beskrivs är samma som för ett par år sedan fick mig att gräva fram historien om svensken von Fersen, biografin om den svenske generalen som försökte rädda Maria Antoinette från giljotinen, och historien om huvudpersonen i Struensees Livsdoktorn, en läkare som arbetade vid det danska hovet i några år.

Romantik, äventyr, extraordinära öden i livet – det är vad allt handlar om.

Men också om andra saker. Europas bildande, maktförskjutningen runt Nord- och Sydpolen, sker i bakgrunden som en mycket mer spännande och aktuell påverkan. Napoleons blick på kartan, Katarinas befäl i Ryssland, det panikslagna Sverige vid politikens utkant, sådana saker skärper medvetandet.

Den elektriciteten flyter från Frej Lindqvists penna till pjäsen. Med Armfelts favorit vidgas hans perspektiv till en bild av ett maktpolitiskt spel. Då och då dyker en rad upp som träffar dagens maktstrukturer i Europeiska unionen och de domstolsmasker som skyddar dem.

Grobian-nederlaget

Finland existerade ju inte i slutet av 1700-talet, när de unga officerarna i Savobrigaden, Armfelt och Yrjö Maunu Sprengtporten, lämnade världen och var tvungna att lära sig maktens dans. Åh, hur härligt minuetterna och dansens rytm står sig i jämförelse med politikens mönster och maktens användning i föreställningen! Vilka djävulska stygn kan man hitta för att spela med kultur!

Men god, insiktsfull teater behöver inte mycket för att driva idén. Sådan är Armfelts pjäs, när den tar våra tankar till Finlands position med hjälp av Matti Rasilas ensamma och osympatiska Sprengtporten och öppnar upp ett annat perspektiv genom den lata och framgångsrike Armfelt.

Vem bestämmer tempot på dansen? Den ryska Katarina, som får sin oöverträffade karaktär från Kristiina Elstelä, som som en galen och farlig gammal punkare tvingar sina fötter till balettbaren? Eller försöker de franska grobianerna fortfarande ignorera resten av världen som Napoleon?

I andra akten förlorar dock denna mästerliga underhållning lite av sin spänning när den glider in i en listaliknande upprepning av historiens gång.

En hyllning till excellens

I Finland är det sällsynt att se en sådan teater så lättvindigt och skickligt övervägd som Armfelt.

Den skyndar skådespelarna till skarpa karaktäriseringar och leende pjäs där kungarna kan uppfattas som talande. Således är Oskari Katajistos Gustav III en häpnadsväckande kombination av en dum karikatyr, en sprattlande homosexuell, en spelare som gömmer sina inälvor och en härskare som tolkar världen genom teater. Det finns dock tillfällen där jag skulle vilja se kungens förmåga som maktutövare synlig. Hans efterträdare, den talanglöse Gustav IV Adolf, är däremot en liten svart spindel, vars olycka och hjälplöshet Reidar Palmgren lyckas framhäva på ett vältaligt sätt.

Fascinerad av teaterns möjligheter avslöjar Frej Lindqvist regissörens epok, de många musikens antydningar, dansens stämningskraft, och bygger upp allt till en sofistikerad pjäs, koreansk och behaglig för ögat.

Naturligtvis är det en charmig bakgrund för finnarna, de modiga krigarna i Savo-brigaden, vars gammaldags stela kvalitet perfekt beskrivs av Pekka Laihos far-Armfelt och Eeva-Liisa Haimelins mor.

Huvudrollen spelas av Santeri Kinnunen, och uppgiften är inte liten. Trots allt måste du växa från en ganska oskyldig ung man till en skicklig hovman och politisk aktör. Kinnunen är förtjust över att finna en erövrare, en ung äventyrare, liksom en världsman och en man besviken i sina slutskeden. Men lite drivkraft hade behövts där det brinner att leka med världen. Denna oförglömliga finn, kvinnors och hovens favorit, är lite mjuk.

Ett barn från hans Armfelt-era

Premiär på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater den 22.2.2001.

Manus och regi av: Frej Lindqvist, regissörens assistent och tolk: Anna Gröhn, finsk översättning: Reita Lounatvuori (Pentti Saaritsa, Volter Kilpi), koreografi: Aku Ahjolinna, dirigent, val av musik och egna kompositioner: Carita Holmström, scenografi: Ole Dikland, kostymer: Sari Salmela.

Rollista: Santeri Kinnunen, Pekka Laiho, Eeva-Liisa Haimelin, Ursula Salo, Nora Schüller, Oskari Katajisto, Matti Rasila, Kristiina Elstelä, Jyrki Kovaleff, Reidar Palmgren, Kari Mattila, Jyrki Nousiainen, Leenamari Unho, Sari Haapamäki, Joha Jokela, Carita Holmström, barn, dansgrupp.

Orkester: Päivi Kiljava/Reetta Näätänen, Harri Joy/Tuukka Vihtkari, Petri Komulainen/Kalle Hassinen.