Recension: Kaunotar ja Hirviö
SKÖNHETEN OCH ODJURET ÄR MYCKET KOMMERSIELL – OCH MYCKET CHARMIG
Disneymusikalen Skönheten och odjuret , baserad på den franska sagoklassikern, hade premiär på den stora scenen i Helsingfors stadsteater. Premiärpubliken var ovanligt charmad av applåder och jubel under hela föreställningen. Och inte utan anledning.
Liisa Ryömäs finska översättning, med sina rotfyllningar och böjda fötter, skapar en fängslande och humoristisk värld av en saga, men påminner om Potter-översättningarna och Roald Dahls stora, vänliga jätte.
Juha Westmans scenografi, som gör särskilt skicklig användning av ljusdesign, är designad av Katariina Kirjavainen och stödjer scenbyten och den sagoliknande illusionen perfekt. Inom ljusdesign är de breda ljusmattorna i bakgrunden särskilt iögonfallande.
Skönheten och Odjuret är ett visuellt musikaliskt spektakel med stora folkmassor och spektakulära kostymer. Men det är också en välbekant och säker saga om godhetens seger.
Samarbetsverk
Scenbyten är den mest skickliga delen av musikalen. Handstilen hos den svenske regissören Hans Berndtsson är tydligt synlig i dem. I musikalens rytm är scenbyten viktiga, till exempel när karaktärerna i berättelsen introduceras eller handlingen förs framåt.
Maurices entréer, i synnerhet, framhäver scenutbytena på ett tydligt sätt. Detta beror troligen på att far-dotter-relationen mellan Bella och Maurice är ett tecken på rätt sorts omtanke i föreställningen, medan relationen mellan de andra karaktärerna i föreställningen bygger på jakten på en fördel eller något annat mål, som att upphäva magin.
Musikalens charm ligger i dess visuella uttryck, men den bygger också på Marika Westerlings själfullhet, som tolkar Bella, och Bellas fars, Maurice, Markku Huhtamos tokigheter.
De sticker ut starkast bland musikalens tolkare. Styrkan i Westerlings uttryck ligger mer i sången än i gesterna. Istället ligger Huhtamos Maurices styrka just i hans skådespeleri, Huhtamo gör Bellas far till en mycket varm och sympatisk karaktär.
Monstret i premiären spelades av Kari Arffman, som tolkar monstret på ett mycket fysiskt sätt, men på ett sådant sätt att övergången från självcentrerad till öppenhet byggs upp genom mycket precisa detaljer.
Musikalens centrala karaktärer introduceras i par, såsom Ursula Salos utmärkta fru Nokkava och hennes son Kippo, Antti Lang. De komiska karaktärerna, Risto Kaskilahtis kandelabre Lumiére och Eero Saarinens garderobsklocka Gogsworth, samarbetar tillsammans och som en enda föreställning på ett härligt underbart sätt.
Framgångsrik produktisering
Skönheten och odjuret lockar publiken för att njuta av en berättelse där en narcissistisk prins lär sig att älska, trots att kärlekens objekt är byns vackraste kvinna. Inte den fula, förstås, men vacker i anden.
Disney-formatet är tydligt synligt, särskilt i kostymerna. Ett exempel på detta är monstret med lejonman. Scenografin har också filmens visuella uttryck, till exempel hur monstrets slott uppfattas.
Kommersialiseringen av musikalen indikeras också av att Berndtsson även har regisserat Skönheten och odjuret för Göta Lejonteatern i Stockholm under denna scensäsong.
Även om musikalen Skönheten och odjuret kan kallas ‘mycket kommersiell’, är den i toppklass inom scenunderhållning.