Recension: Villisikaprinssi

EN KRÄVANDE SAGA SOM BARNTEATER

Med en medfödd kunglig hållning kliver grevinnan (Lilga Kovanko) upp på scenen. Den enkla och smakfulla inredningen av Katariina Kirjavainen lyfter fram barocktiden. På den andra stolen sitter musikern Elina Jukola, vars huvudinstrument är flöjten. Och så börjar sessionen av sagokabinettet.

Berättelsen handlar om en prins som har blivit förtrollad till ett vildsvin av en ond fé. Berättelsen innehåller spänning, tragedi och ett försonande lyckligt slut, som i alla verkliga sagor. Men Grevinnans berättelse har en särskild moral, nämligen att man inte ska döma en hund efter dess hår – eller en vildsvinsprins efter dess form. När skinnet faller av avslöjas en vacker prins, som förstås får sin prinsessa, även om den tredje i ordningen. De andra två möter tragiska öden, men det gör de inte. Hela verket kan också framgångsrikt läsas av vuxna som en social satir, en populär litterär form under grevinnans tid, i slutet av 1600-talet.

Anneli Mäkeläs försök att berätta en lång historia för dagens actionfyllda små barn med bara ord, lätt illustrerade med musikaliska effekter, är ett djärvt företag. The Wild Boar Prince hade varit utmärkt som radiopjäs, inte minst med Lilga Kovankos fina röstbehandling och felfria finska diktion, för vilket hon förtjänar extra beröm. En viss premiärnervositet uttrycktes i vissa barer, som inte var störande. Att bära nästan en timme av dramatiserad monolog på ett språk som inte är ens eget scenspråk är inte lätt. Elina Jukolas musikaliska ackompanjemang var diskret och följsamt.

Publiken, som tydligen mestadels bestod av förskolebarn med sina mostrar, var uppenbarligen ovana vid den här typen av evenemang och kanske lite för unga för den långa historien. Fyra år är det absoluta minimum för att klara sig. Något äldre barn kommer säkert att få ut mer av berättelsen, som berättas på det gammaldags sättet utan onödiga rekvisita och konstgjord dramatisering. Välkommen – men krävande.