Recension: Stand by Me

Tidlös kavalkad av träffar

SHOWMUSIKAL
Stå vid mig

Musik: Jerry Leiber & Mike Stoller. Dirigent och arrangemang: Lasse Hirvi. Koreografi och regi: Tuomo Luhtanen. Konstnärlig planering: Jukka Virtanen. Scenografi: Oskari Torvinen. Kostymer: Sari Salmela. Ljussättning: Kari Leppälä. Ljud: Mauri Siirala. Rollista: Caron Barnes, Marjo Leinonen, Sasu Moilanen, Nina Tapio, Gary Revel jr, Charles Salter/Mikko Vihma, Sami Saari, Aki Sirkesalo, Marika Tuhkala. Helsingfors stadsteater. Premiär på Savoy Theatre 4.2.

Du tar en rejäl dos blues, en något mindre dos rockabilly, blandar in en rimlig mängd rhythm & blues och kryddar det med en handfull country och western och en skvätt swing. Vad får du då?

Nåväl, inget mindre än rock and roll. Men naturligtvis hade pojkarna Jerry Leiber och Mike Stoller ingen aning om det när de var involverade i att skapa genren i början av 50-talet. De försökte bara skapa “bra rhythm and blues”. Självklart kunde våra vita pojkar inte föreställa sig vilken reklamhit den “svarta” musik de hittade på en dag skulle bli.

Idag vet vi bättre. Rock and roll kom inte bara för att stanna, den kom att genomsyra mycket av all den “lätta musik” som skapades därefter, paret Leiber & Stoller blev de främsta låtskrivarna före Lennon & McCartney – enligt många även efter dem – och deras odödliga örhängen kom att framföras av sådana inte helt okända talanger som t.ex. Elvis, The Coasters, Drifters, Ben E. King och Beatles.

Högkvalitativ sång

Det säger något om styrkan och tidlösheten i Leiber & Stollers låtar att det är möjligt att fängsla en publik i ett par timmar utan att tillföra några faktiska yttre ingredienser förutom det visuella. Musiken i sig räcker, särskilt när den framförs med sådan virtuositet och anda som i sång- och dansföreställningen Stand By Me.
Tuomo Luhtanen har koreograferat med en lätt hand, anpassad till amatörer i fältet, men utan att kompromissa med möjligheterna till positiv kinetisk energi, och Sari Salmelas genialiskt varierade, tidstypiska kostymer tillför en extra liten ljuskant till helheten.

Som tur är har ingen intrig vävts, men musiken får rulla vidare under sin egen tyngd, lite som en kollektiv konsert – “show” kallas den – ackompanjemang av dirigenten Lasse Hirvis enormt kompetent utförda arrangemang, åtminstone lika kompetent framförda av hans väloljade septett.

Den högklassiga ensemblen sjöng och agerade med liv, vilja och en rejäl dos kunskap, vare sig det var ett solonummer eller, varför inte, en manlig a cappella-kvintett. Vokalt var Caron Barnes i en klass för sig, medan vår hemmagjorda “soul king” Sami Saari visade sig ha en oupplöst komiker inom sig.

Hirvi hade, med stor möda och möda, valt ut omkring trettio låtar från den rika produktionen och han kunde lätt ha dubblat antalet utan några kvalitetsförändringar.

Men det sample vi hörde nu satt bra, variationen var tillräcklig och självklart fick vi höra alla klassiska melodier – några i geniala, fräscha finskspråkiga dräkter signerade av t.ex. Aki Sirkesalo – från On Broadway via Three Cool Cats, Hound Dog, Love Potion #9, King Creole, Jailhouse Rock, Ruby Baby och Trouble och kulminerar i “signaturen” Stand By Me.

Det är vad jag kallar en hit qualade som är tillräckligt bra.