Recension: The Last Beauty of the Day

Solo för två i omvänd ordning

Dansarna i City Theatres dansgrupp har också börjat presentera sina egna verk, en typ av huskoreografi. Men inte på ett så organiserat sätt som är brukligt i balettensembler. Förra året presenterade Kaisa Torkkel och Unto Nuora en duett som de själv hade gjort på eget initiativ. Nu är Maria Saivosalmi i sin tur tillsammans med Andrius Katinas, som inte är en del av ensemblen. Ett solo för två, de kallar sitt verk The Last Beauty of the Day på studioscenen.

I sig är det en fråga om något så ovanligt som ett finsk-litauiskt samarbetsprojekt med gemensam europeisk finansiering och stöd från Stadsteatern också. För Saivosalmi och Katinas är detta inte en koreografisk debut. De har tidigare skapat egna verk, bland annat ett baserat på Orfeus och Eyrydike.

Saivosalmi och Katinas går in på scenen baklänges och från fel håll! De gör sin entré under publikens ståplats och sätter sig på sina egna stolar på scenen efter att ha rökt sina cigaretter. De sitter länge, djupt försjunkna i sina egna tankar, medan en lista med personliga namn, som de vill tacka, flimrar förbi på två videoskärmar från slutet till början. Tankegången slutar med att de faller till golvet i total utmattning, som om de just gjort ett Cooper-test. De börjar springa baklänges tills löpningen övergår i dansfraser, ibland med tangentiella mönster. Vi inser att de händelser vi bevittnar visas som en film som spelas i omvänd ordning.

Scen nr 1, som enligt videoskärmen var tänkt att vara slutet, är varm och nostalgisk till en gammal tysk schlagermelodi. Den bryts när Saivosalmi meddelar att hon måste sluta eftersom allt går så illa och försvinner genom en dörr i fonden. Katinas fortsätter sin delirium-dans, i mjuka, kurviga och introverta stigar. En serie neurotiska bekännelser, om de rutiner man måste göra tidigare på dagen för att kvällens föreställning ska lyckas, börjar.
Följande scener, med tillhörande förtydligande kommentarer på videoskärmen, innehåller ironiskt framförda slitdanssekvenser, där man läser högt text, samtidigt videoinspelning, intrång i åskådarna, tafsande med ficklampor i mörkret och mer.

Katinas och Saivosalmi har förmågan att skapa bra underhållning med lätt grepp, spontanitet och ett brett omfång. Den självavslöjande, något ironiska och publikinriktade estetiken har tydliga förebilder i dansteatertraditionen. Tolkningen är också charmig genom kontrasten mellan deras teatertyper. Två uppenbara löften för framtiden.