Recension: Matkalla Porkkalaan
VEM MÖRDADE IVAN BELOV?
På väg till Porkkala är en komisk thriller om farans år i Finland
Fråga: Vilket är det mest utredda enskilda mordfallet i Finlands brottshistoria? Fallet med Kyllikki Saari eller tältmorden vid Lake Bodom?
Inget av detta, åtminstone om man ska tro boken som Risto Niku skrev 2003. Det mest utredda är mordet på kapten Ivan Belov.
Nåväl, Lake Bodom, som nyligen noggrant grävts upp igen, kan redan ha nått toppen i pappersmängden, men på den politiskt intressanta nivån kommer campingresan med Nils Gustafsson och gänget inte i närheten av fallet med den ryske kapten Belov.
Ivan Belov, som reste med en rysk militär kolonn, sköts på nära håll i Lauttasaari, Helsingfors, den 3 november 1944, i nattens mörker. Mördarens namn löstes aldrig.
Detta härligt fascinerande mysterium fungerar som startpunkt för Helsingfors stadsteaters pjäs På väg till Porkkala. Slutresultatet är också riktigt gott.
Mord i en försiktig tid
Mordet på Ivan Belov ägde rum vid ett extremt känsligt ögonblick för den finska staten. Fortsättningskriget var nära och jämnt över, och skuggan av Kontrollkommissionen vilade tungt över Finland.
De finska myndigheterna fruktade att ryssarna skulle ockupera landet om mördaren inte hittades. Å andra sidan misstänktes incidenten vara en uppgörelse mellan ryssarna eller en avsiktlig provokation – vissa finska politiker påmindes redan om de nya skotten mot Mainila.
Pjäsen följer mordutredningarnas framsteg ur Valpos utredare Freedy Kekäläinens (Santeri Kinnunen) perspektiv. Till en början verkar alla spår leda till löjtnant Räsänen (Ilkka Heiskanen), som just återvänt från kriget och var på väg hem till Lauttasaari vid tiden för mordet. Räsänens militära vapen råkar också vara passande nog borta.
Det värsta är att Räsänen var i hans huvud som en gök natten då mordet skedde och inte minns något av händelserna – förutom förstås att han inte sköt någon.
Kekäläinen kommer att ha några dagar från tillsynskommissionen för att lösa ärendet. Frestelsen att ta fast vid den mest uppenbara syndabocken är stor: spelar en persons öde eller sanning någon roll alls om ett helt land måste räddas från ockupation?
Smidig styrning
Sami Keski-Vähäläs pjäs fungerar som de bästa detektivhistorierna. Manusförfattarens kännedom om filmberättelser återspeglas i det effektiva tempot i scener och olika platser. Katariina Kirjavainens grova scenografi ger en funktionell ram för berättelsen.
Milko Lehtos regi för berättelsen framåt som om den är på rätt spår, enligt handlingens villkor. Jag är inget fan av detektivgenren, men den här thrillern behåller sin spänning fint fram till slutet av de två och en halv timmen långa.
Å andra sidan växer detektivhistorien också fint utanför sin ram, fångad i tidens mentala klimat.
Efter kriget var den politiska situationen så explosiv att man fruktade att nästan varje personlig misstag skulle eskalera till en internationell konflikt. Genom karaktären löjtnant Räsänen berör pjäsen också temat soldatens hemkomst.
Det mest glädjefyllda är dock att Lehto inte försöker göra korrekta historiska illustrationer, utan vågar göra jobbet fett i rätt utsträckning. Farsartade karikatyrer görs av männen i Kontrollkommissionen, men den musliknande inställningen hos finska politiker till “männen i Tornet” skrattas lika öppet åt. Finlandiseringens tid är redan i sin linda – endast kamrat “Kekonen” och vodka räcker för ryssarna.
Bländande Heiskanen
Ilkka Heiskanen gör ett bländande fint jobb i huvudrollen i pjäsen. I Heiskanens behandling blir Räsänen en mycket äkta finnare som har förlorat något väsentligt om sig själv i krigets oro. Åtminstone hjälper det inte att hemmet ser väldigt annorlunda ut än det de gick i krig från.
Santeri Kinnunen är väldigt Santeri Kinnunen som Freedy Kekäläinen. Å andra sidan passar hans skådespelaregenskaper väl till rollen som en hårdkokt men ärlig mordutredare på insidan.
För omväxlings skull spelar Oskari Katajisto rollen som en antihjälte som en nildistributionsingenjör som lockar Räsänen in i lastens väg, med dödliga konsekvenser. Räsänens fru Eila (Ursula Salo) är inte så ren som det först verkar.
Av de ryska generalerna i pjäsen är den mest minnesvärda Zdanov (Antti Litja), den arrogante chefen för kontrollkommissionen och en farlig dåre. Joachim Wigelius som Savonenkov är hans psykotiska högra hand, Seppo Maijala är trojkans man.
Men vem mördade Ivan Belov? I denna pjäs klargörs det också, kanske lite för exakt. Den långa uppgörelsescenen i slutet är faktiskt den enda svagare länken i hela prakten.
Sami Keski-Vähälä: On the Way to Porkkala, premiär på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater 30.3. Regissör: Milko Lehto. Scenografi: Katariina Kirjavainen. Kostymer: Maija Pekkanen. Ljus: Juhani Leppänen. Ljud: Antero Mansikka. Koreografi: Tiina Peltonen. Rollista: Ilkka Heiskanen, Oskari Katajisto, Ursula Salo, Santeri Kinnunen, Aarno Sulkanen, Heikki Sankari, Antti Litja, Joachim Wegelius, Seppo Maijala, Vappu Nalbantoglu, Matti Olavi Ranin.
Mer detaljerad information om Belovs mord finns i Risto Nikus bok Who Shot Ivan Belov? (Edita, 2003).