Recension: Fantasticks

Mellan skoj och alvar

Fantasticks. Musik: Harvey Schmidt. Libretto och text: Tom Jones. Översättning: Esko Elstelä. Regissör: Neil Hardwick. Dirigent: Lasse Hirvi. Scenografi och kostymer: J-P Kiljunen. Koreograf: Anneli Rautiainen. Rollista: Sami Hokkanen, Mia Hafrén, Antti Timonen, Jarkko Rantanen, Markku Huhtammo, Mika Eirtovaara, Helena Haaranen. Förhandsvisning på Studio Pasila 6.10.


Fantasticks är en förbryllande blandning av genrer och stilistiska grepp. Den kallas en integrationsmusikal i programbladet, vilket utan tvekan låter passande. Element har valts från t.ex. Antika dramer, commedia dell’arte, vaudeville, buskis och cirkusclowneri, och föreställningen rör sig på ett lika fascinerande och stundtals irriterande sätt i gränslandet mellan nöje och allvar.
Eller åtminstone något som liknar allvar. Det är inte bra att veta var man har karaktärerna i Tom Jones och Harvey Schmidts succé från 1960, som spelades i hela 42 år på Sullivan Street Playhouse i New York. Om något är det ett bevis på den lokala publikens förmåga att bryta med Rodgers & Hammerstein-stilen och omfamna en musikalteater som är både intelligent och okonventionell.
Här hittar vi förstås de kärleksfulla unga människorna à la Ovidius eller Shakespeare, som skiljs åt av muren som rests av grönsaksodlingsfäderna. I denna något vridna legering är dock ingenting som det ser ut. Schismen är bara en av pjäsens många scenografier, avsedd att få barnen gifta bort med varandra.
Som slev i soppan, konferencier och världsvana ärkeskurk har vi El Gallo – en suverän Sami Hokkanen – som, med villig hjälp av skådespelaren Henry/The Man Who Dies (Mortimer) – en hysteriskt rolig Mika Eirtovaara – sätter upp en eller två små pjäser i pjäsen på den primitiva scenen på scenen och, föga förvånande, drar åtminstone ett av slutets långa halmstrån.



Satirisk antimusikal

Fantasticks skulle faktiskt kunna kallas en antimusikal eftersom den ständigt testar och överskrider gränserna för den traditionella musikalen, samtidigt som den egentligen inte ens försöker vara en musikal i ordets rätta bemärkelse. Ibland lånar de från improvisationsteater, ibland från det svettiga vokabuläret inom fysisk teater, ibland reciterar de något absurda texter på ett oblygt pastichande sätt.
Det säger sig självt att detta är ett material som passar den drivna satirikern Neil Hardwick som handen i handske. Hardwick har tagit steget med full kraft, men kan också ha förlorat något på vägen. Arketyperna är festligt karikerade, men blir ganska endimensionella, och kontrasten mellan att springa och fnissa å ena sidan och statisk posering å andra känns lite tröttsam i längden.
Harvey Schmidts intimt avskalade och exemplariskt mångsidiga musik – smakfullt adapterad av Lasse Hirvi för originalkvartetten av piano-harpa-bas-slagverk – har också något av ironisk pastisch över sig och de verkligt hållbara hitsen är på plats, även om avslutningslåten, Try to Remember, utan tvekan är en av de mer oförglömliga i genren.

Karismatisk Hafrén

Mia Hafrén och Antti Timonen är verkliga upptäckter i huvudrollerna. Båda är drivna sångare, den personliga kemin är helt perfekt och särskilt Hafrén besitter mycket av den teatrala kvalitet vi kallar karisma. Gamla rävar Jarkko Rantanen och Markku Huhtamo är som grundare i sina fadersroller, och det var bara hattarna och pinnarna som saknades i deras lilla festliga trädgårdskuplett.

Fantasticks är en musikal som, i sin intertextualitet och medvetna distansering, inte lätt låter lyssnaren komma undan. Alla former av romantisk underhållning är påtagliga frånvarande genom hela tiden och du tvingas tänka och reflektera både en och två gånger över det som sagts och visats.
Samtidigt sitter jag och gäspar mer än en gång och jag är inte riktigt säker på var bristerna ligger. Eftersom hundratusentals New York-bor knappast kan ha fel, är det troligt att Hardwicks iscensättning ännu inte har hittat sin definitiva form. Det är en optimal balans mellan parodi och ärlighet, glädje och reflektion.