Recension: Fantasticks

Mjukt under pappersmånen

Berättelseutvecklingen i denna musikal, som är ganska minimalistisk i sin miljö, verkar till en början helt enkel och okomplicerad. Det finns en scen, ett draperi, en flicka och en pojke och, lite som i Romeo och Julia, två fäder som smider planer och en berättare som, genom att leda händelserna, förklarar för oss vad som pågår.
´
Den längst pågående musikframförandet genom tiderna framfördes mer än 17 000 gånger i Greenwich Village under 41 år. Den har också setts i nästan 70 länder och spelats in ett par gånger. Finansiärerna för New York-mässan fick 20 procents avkastning på sin investering, så affärsidén fungerade utmärkt.


The Fantasticks, 1960, är baserad på den sena 1800-talspjäsen Les Romanesques av den franske dramatikern Edmond Rostand, mest känd för sin Cyrano de Bergerac.

Musikalen lånar också idéer från Shakespeare – som berömt lånade sina föregångare från antiken – och hämtar inspiration från gamla traditioner av commedia dell’arte, varietéföreställningar och vaudeville. Pappersmånen och solen räcker som nedgångar.

Fantasticks har också gjorts i Finland hela tiden, i 13 teatrar, inklusive Tammerfors teater 1963 och sista gången på Helsingfors stadsteater 1966. Musikalens (enda) succé är den ständigt gröna Remember September.


Retrotolkning
Färskhetens häng

Förutom piano, slagverk och bas skapas jazzig musik i Pasilas studio med harpa; Orkestern, ledd av pianisten Lasse Hirvi, spelar med en lätt och exakt känsla.

Den finska översättningen låter mycket lik 1960-talet. Kostymerna och hjältinnans smink och bakkamning syftar också på samma decennium.

Farfarspapporna Markku Huhtamo och Jarkko Rantanen, som är upptagna i sina grönsaksodlingar, är godhjärtade vars pastöristiska duetter är charmiga. Barnen, Mia Hafrén och Antti Timonen, är nya musikproffs som har bemästrat sång, rörelse och lätt komedi.

Hafrén har en välkommen feminin, orädd utstrålning i den naiva rollen. Det behövs när en stor del av rollen är att stå eller sitta på scenen eller på sidan av den, och titta någonstans över publikens huvuden.

Sami Hokkanen, som just tagit examen från teaterakademin, sjunger obehindrat vackert som berättare-magiker. Helena Haaranen är hans tuggummimalande, stumma assistent.
Mika Eirtovaara tar hand om både den slitna men okontrollerbart passionerade tvåårige kringresande skådespelaren och hans osynliga kollega, som anlitas för att viga unga människor. De slitna Shakespeares krigshästar spelar ju upp dödsscenerna på ett sätt som förvandlas till hjärtattacker – Eirtovaaras ohämmade fars är hysteriskt frenetisk.

På 1960-talet var Fantasticks tvungna att ha något särskilt fräscht och annorlunda än den vanliga underhållningen. New Yorks befolkning på miljontals och turister kommer då att ha tillräckligt med tittare för olika produktioner som blir kultföreställningar – liksom London, som Agatha Christies Musfälla.

Det finns en antydan till fräschör kvar i denna retrotolkning som serveras vid julfesten.