Recension: Viimeinen sikari

Det fungerar ju trots allt

Berättelsen om ungerska Ferenc Molnárs Liliom på den stora scenen i Helsingfors stadsteater är redan över. Den spelades 28 gånger. The Last Cigar, skriven och regisserad av Bengt Ahlfors, en komedi för äldre med Lasse Pöysti och Tea Ista i huvudrollerna, har överförts till den stora repertoaren.


Premiären av The Last Cigar visades på den lilla scenen i City Theatre förra våren. Nyheten om överföringen fick mig att frukta det värsta. Vad händer med en intim föreställning av fyra skådespelare, vad händer med själva uttrycket när tolkningen flyttas till en publik dubbelt så stor?

Jag var tvungen att gå och se den. Och överraskning, överraskning, det fungerade ändå. Det bevisades att prat om skådespelarnas professionalism inte bara är nonsens. De flyttade The Last Cigar till de nya lokalerna nästan utan tvång. Föreställningens längd sträckte sig också lika mycket som pausen tog upp. Det är alltid lite längre.

De åldrande medborgarna i ett åldrande Finland vill se pjäser som tar upp åldrandets problem. Och helst semi-komedier som The Last Cigar. Inte ångest, utan befrielse inför delade känslor.

Pjäsen passade också för den stora sidan i den meningen att det inte finns några särskilt hemliga intriger i The Last Cigar och inga nyanser i föreställningen som kräver närbild. Pjäsen är en monolog skriven för Lasse Pöysti, särskilt i början, i praktiken en slags föreläsning som riktar sig direkt till publiken.

Dessutom är majoriteten av biblioteket van vid ett lättsamt repertoar. Tyvärr kan Liliom vara där för mycket, The Last Cigar är det inte.

Stalls var fulla på tisdagen. Balkongplatser för The Last Cigar säljs inte, även om efterfrågan råder. Charterbussar fyllde även parkeringsplatserna vid City Theatre denna gång, och resten av våren verkar vara fullbokad.

Oro för pengarnas dåliga smak och den tvingade nedmonteringen av köerna var onödiga den här gången, men den grundläggande frågan är ändå intressant.

Är en teaterföreställning konsten som kan kastas var som helst? Eller är det en entitet knuten till sin egen historia, ända ner till de sista detaljerna i uttrycksnivån?
Det verkar finnas två svar. Både ja och nej. Det beror på pjäsen, det beror på skådespelarna.
På hösten kommer The Last Cigar tydligen att återvända till den lilla sidan, kanske till skaparnas lättnad också.