Recension: Viimeinen sikari

Sex, lögner och mänsklig längtan

Bengt Ahlfors: Den sista cigarren. Helsingfors stadsteater, liten scen. Översatt av Lasse Pöysti, regisserad av Bengt Ahlfors, scenografi av Erkki Salvesen, kostymer av Sari Salmela, ljus av Juhani Leppänen, ljud av Antero Mansikka, rollista av Lasse Pöysti, Tea Ista, Mauri Heikkilä och Leenamari Unho.

Det kan vara mitt fel, men det är svårt att föreställa sig en situation där den fina Tea Ista skulle piska den handfängslade kyrkoherden i en småstad, Mauri Heikkilä, i kyrkans sakristia mot en sadomasochistisk orgasm.
Jag kommer inte avslöja mycket mer om handlingen, men det är den typen av sex som Bengt Ahlfors nya pjäs The Last Cigar handlar om, om än en akt någon annanstans.
Skalans komedi, skriven för Lasse Pöysti, fungerar på nivån av dess hotfulla men överraskande vändningar.
Det fungerar utifrån humorn som skapas av situationer. Mindre passande är att skratta åt de äldre som sörjer ett livlöst liv. Och publiken skrattade, skrattade när vi skrattade.
Hur det än är har Helsingfors stadsteater funnit ett gyllene ägg i innehållsstrukturen i sitt repertoar.

Befolkningen åldras också i teatersalarna. Det blir allt svårare att identifiera sig med problemen hos tonåringar som är genomsyrade av kärlekssmärta, Romeos och Juliets, men Tea Ista och Lasse Pöysti är mormor.
Kvartetten på den lilla scenen är slutsåld på den lilla scenen i City Theatre. Samma öde tycks vänta The Last Cigar, med Ista och Pöysti i huvudrollerna.
Det fanns plats för några utspridda platser vid gårdagens premiär och nästa gång först i januari. Årets föreställning är fullbokad. Biljettförsäljningen för föreställningarna 2005 börjar i september, enligt Helsingfors stadsteater.

Det finns fyra personer i The Last Cigar: en pensionerad rektor, en bibliotekariefru som har slutat arbeta, en kyrkoherde i en liten stad och en prästdotter som är på väg att skilja sig. För alla dessa söker The Last Cigar rätten till sitt eget liv och alla möjliga glädjeämnen.
Självklart håller vi tittare med. Äldre har också rätt till sex och kärlek.

Men handlingen, ibland med skottlossning och dödliga sjukdomar, är helt omöjlig. Och strukturen?
Saken, det vill säga handlingen, tas bara upp när pausen kommer. Där lyser pjäsen upp till teater och åskådaren muntrar också upp, om det nu finns något kvar att muntra upp efter de inledande halvtimmeslånga utbrotten, marinaderna och andra odramatiska saker.
Lasse Pöystis regissör, Bengt Ahlfors, placerar sig ibland på frontscenen för att direkt prata med publiken om rektorns missade möjligheter. Ganska understruken, även om Pöysti spelar sin roll med sina välbekanta garanterade egenskaper: värme, självironi och kontrollerad outsider.

Men Tea Ista är en tolkningspärla, så länge hennes roll äntligen får börja. Han är oöverträffat noggrann i sina iakttagelser, även när pjäsen lämnar skådespelaren stående på väggen. Hon är skarp som kvinna som söker sina rättigheter och särskilt som kvinna, sensuell och vacker. Han är rätt person i tolkningen.
Mauri Heikkilä är också charmig, men lite stel som präst när han sträcker ut armarna. Spelad av Leenamari Unho, dottern som funderar på skilsmässa är en fräsch och energisk person.
Erik Salvesen har iscensatt vardagsrumsinteriören för att göra den bebodd och mysig. Klänningarna designade av Sari Salmela berättar historien om deras bärare och passar dem.

Vid förhandsvisningen gillade publiken vad de såg. Det spelade ingen roll om temat otrohet i berättelsen bara gick ut genom dörrarna i finalen utan en slutgiltig behandling.
Skådespelarnas skicklighet och karisma var avgörande. De är det bästa med The Last Cigar.