Recension: Hissvägraren
EN OCH EN HALV TIMME AV FÄNGSLANDE PÖYSTI
<BR
Mustiin pukeutunut vanheneva näyttelijä astuu näyttämölle, jossa punaisten verhojen raosta pilkistää lavasteista riisuttu näyttämö. Lavalla on näyttelijän seurana ainoastaan tuoli, pöytä, vaaleanpunainen ruusu ja esityksen käsikirjoitus.
Lasse Pöysti erövrar scenen i Lilla Teatern med sin karisma och håller publiken i sitt grepp under hela sin en och en halv timme långa monolog. Bengt Ahlfors har skrivit och regisserat berättelsen om en man från Töölö och en hiss specifikt för Pöysti. Alla andra delar av föreställningen har reducerats till nästan ingenting, och utrymmet lämnas åt skådespelaren.
Pöystis skådespelarkvalitet och charm verkar vara anledningen och utgångspunkten för hela föreställningen, och samtidigt dess innehåll.
Ensam man och hiss
Monologen handlar om en man som bott i samma hus hela sitt liv och hans speciella relation till byggnadens hiss. De närmaste, mamman och hunden, har dött. Skolkamrater och kollegor har försvunnit någonstans. Mannen har ingen att prata med. Ingen som kom till hans begravning. En mystisk kvinna smyger sig in i berättelsen från många hörn. Det finns ljus i ensamheten.
Inget mer om historien. De som är på väg till Lillan kommer att höra vem Enok är, varför Grace Kelly spelar en så viktig roll i livet för en man från Töölö och varför hunden slutade morra en morgon.
Åtminstone i den tredje föreställningen jag såg är Pöysti stämd. Att klara en enmansföreställning på en och en halv timme med heder är ett tufft jobb för vilken artist som helst. En monolog är en svår genre, som Pöysti säger i början av föreställningen.
Berättaren njuter av
Ahlfors text fortsätter att spela mellan representation och att skapa en illusion. Publiken påminns om att vi är i teatern och att Pöysti inte är en ensam man, utan berättar en historia om en man och hans liv.
Denna meta-teaterpjäs når inte en särskilt hög nivå, den underhåller högst publiken och ger Pöysti extra utrymme att leka med sin publik.
Dramatiskt fortskrider föreställningen säkert för artisten. Pöysti kan återvända till texten utan bekymmer och ta tid för sig själv. Att bygga prestationen på Pöystis välbekanta och njutbara roll som naturlig berättare medför också problem.
Ahlfors text berättar en mörk historia om ensamma äldre människor som ingen saknar. Pöystis fängslande livsglädje och värme döljer karaktärens tragedi. Pöysti berättar historien om en man som pratar med hissen och låtsas inte vara denna man.