Recension: Pekka Töpöhäntä

DET FINNS INGEN TITT PÅ KATTENS SVANS

Berättelsen om pjäsen Pekka Töpöhän , som hade premiär på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater, är känd av både mor- och farföräldrar, föräldrar och barn. Radiojournalisten och författaren Gösta Knutssons första bok Pekka Töpötail publicerades i Sverige 1939 och översattes till finska 1943. Sedan dess har Knutsson också blivit känd i rymden: asteroider har fått namn efter författaren och kattfigurerna han skapade.

Skriven och regisserad av Anneli Mäkelä följer pjäsen troget den historia som är bekant från Pekka Töpötail-böckerna. Den snälla och ärliga lantkatten Pekka (Sami Uotila) anländer till storstaden, där han hamnar i klorna på elaka flygande katter från ytan. Den elakaste av alla är förstås den svartröstade Catfish (Matti Olavi Ranin), som är fruktad av de andra katterna. Pjäsens barnpublik skrattar särskilt åt Catfishs lärjungar Pilli och Pulla (Jouko Klemettilä och Sixten Lundberg) dumhet på scenen.

Intressant nog återhämtar sig Pekka från sin svansskada med hjälp av honkatter. Till en början får Pekka stadsflickan Arkadian Ulla (Marjut Toivanen) att dansa, men möter sedan den vita och spinnande Maija Milkbeard (Sanna-June Hyde). Maija Maitoparta gillar Pekkas smeknamn, eftersom Maija tror att man kan höra att Pekka inte är som alla andra. Den tredje kvinnliga karaktären som rusar till Pekkas hjälp är Fat Lissu (Tiia Louste), som blir hånad – och fruktad – av de andra katterna på grund av sin fruktansvärda storlek.

I all sin enkelhet är pjäsen Pekka Töpötail en träffande beskrivning av hur lätt människor (eller katter) kan dras med av andras åsikter. Enligt socialpsykologisk forskning är mobbning ett gruppfenomen där mobbarens makt förstärks av medhjälpare och ljuddämpare. Endast några få vågar stå upp och försvara de mobbade. Sensmoralen är att mobbning och konspiration inte tar dig långt. Förbannelsen av svanslöshet lyfts när Pekka själv accepterar sina olikheter.

I första akten går du igenom Pekkas äventyr, men i pjäsen kommer du egentligen inte igång förrän efter pausen. Ilkka Kuusistos musik och Lars Huldéns texter fängslar barnpubliken, och efter kvällen bryter en flock jamande och morrande små katter ut från salen.