Recension: Geneve

PASI LAMPELAS BITANDE SAMTIDA TEATER

Helsingfors stadsteater i Genève är också lämplig för dem utanför den sociala krisen

När man ser Pasi Lampelas nya pjäs är det första man tänker på att vi, både publiken av samtida teater och dagens teaterskapare, borde vara tacksamma för Jouko Turkkas kompromisslösa attityd både som regissör och som tränare.
Turkka var direktör och biträdande direktör för Helsingfors stadsteater vid sekelskiftet 1970- och 80-talet, och ledde därefter teaterakademin i ett decennium som professor och rektor. Den starka teatervisionen ger upphov till toppteater liknande Genève, där de viktigaste elementen är en tilltalande, viktig social text och den teaterstil i vilken texten illustreras för scenen.
Genève utspelar sig i den stora salen av självcentrerad mobbning, som dock är byggd på scenen på ett mycket suggestivt sätt med en entrébakgrund och tre nästan omärkliga glasbord. När gymnastiksalens dam erbjuder gästen kaffe, svingar hon en enda kopp bakom sidoväggen utan fat och sked.
Så all uppmärksamhet är fokuserad på skådespeleriet och det som är tänkt att berättas. Eleverna på Turkka School – dagens ledande skådespelare i vårt land – har inte svettats och snorat, frusit i snön och ropat ut sina röster på fältet utan anledning. Nu går övergången från ett sinnestillstånd till ett annat genom att röra vid ben och märg, till det yttersta. Pekka Laiho från den mer erfarna generationen klarar det tuffa jobbet lika bra – kanske bäst i hela det sammansvetsade teamet!

Spännande öppning

Pjäsen berättar historien om den ekonomiska febern i slutet av 90-talet, många av dem förlorade allt under lågkonjunkturen: egendom, familj, vänner, hälsa.
Investeringsspekulanten Henrik Rotko (Carl-Kristian Rundman) har flytt från en förödmjukande rättegång tillsammans med sin fru Anna (>B>Merja Larivaara) och sin störda tonårsdotter (Pihla Penttinen) till Genève, Schweiz. Det är miljoner inblandade, som sedan har använts för att skapa ännu fler.
Henriks mentor Jaakko (Pekka Laiho) anländer för att träffa paret efter ett 15-årigt uppehåll. Det visar sig att Jaakko har anmält Henrik till polisen i samband med röran. Fallet har varit under behandling i mer än ett decennium, och nu har Henrik frikänts. Det verkar också som att Anna och Jaakko hade dejtat i blandade situationer tills Henrik räddade henne i säkerhet.
Henriks kassör Pekka (Eppu Salminen) kommer också att fira hans frikännande tillsammans med sin fru Tiina (Ursula Salo), som går och dricker.
Under en natt full av cognac och vodka uppstår en tuff uppgörelse om både företagskollaps och relationer. Berättelsen har många förutsägbara vändningar, såsom Annas och Jaakkos relation och fortsatta tillgivenhet, Pekkas längtan att återvända till Finland, Henrik och Tiinas hemliga affär, eller slutligen dotterns riktiga far – vilket tittaren genast börjar misstänka när Annas relationer med män sakta blir tydliga.

Helt för dig själv

Lampela skriver berättelsen på ett spännande sätt och nystar upp nya ingredienser. Det finns mycket kvar för tittaren att avgöra. Det som däremot är nytt – och bäst – i texten är avslöjandet av dessa miserabla mänskliga öden inifrån. Hur i hela friden kunde Finlands folk så fullständigt glömma att de växte upp i välfärdsstaten!
Socialt ansvar och någon form av måttfullhet brukade vara självklart. Men det var dessa människor som blev berusade av att vilja ha allt för sig själva och bara för sig själva. Då tänker vi inte på att betala skatt eller utbildning och sjukvård. Till slutet, bara för mig själv. Och mycket.
På något sätt skyller Lampela dock inte magiskt på någon direkt. Genève kommer inte att bevakas av dem som startat ett själviskt spel de senaste 15–20 åren. Du kan inte gå till teatern från fängelse eller mentalsjukhus. Folk vågar inte komma till Finland från skatteparadis. Spekulanterna som fortfarande är verksamma bland oss väljer ytmusikalen som sin plats och förbättrar sitt samvete genom att betala personalen i sina företag för livlösa stadionkonserter.
Å andra sidan, för oss andra, vanliga skattebetalare som lever på löner, är Genève en viktig påminnelse om att vi inte heller kommer att låta oss ryckas med i framtiden. För att parafrasera den Okände Soldaten: skydda oss från okänsliga politiker, så att de aldrig mer lovar oss en lätt framtid, så länge vi glömmer våra medmänniskor och vår solidaritet som medlemmar av nationen.