Recension: Geneve

Pasi Lampelas Genève kyler ner ett hittills outtalat ämne i en ny finsk pjäs

DE LÅNGA ÄRREN FRÅN KASINOERAN

Genève gör ont även om du inte träffar din plats. Det drabbade så många människor.
Jaha. Det skrattas i ravinen, men ingen har roligt. Inte dödad, men ändå dödad.
De där människorna på scenen, vid denna utekväll, är, för att uttrycka det i modern stil, helt trasiga och på gården.
De uttrycker sig dåligt, eftersom det finns svordomar för både känslor och adjektiv.
Dina öron sprakar, men du ska inte fastna i det. Studio Elsa, en utmärkt scen för den 100 år gamla Helsingfors stadsteaters kammarpjäser, ser en sällsynt ny pjäs i höst.

Pasi Lampela skrev och regisserade Geneva, det första finska pjäsen om kasinoåren vid sekelskiftet 80- och 90-talet, den stora kollapsen och deras påverkan på livet för några få människor.


Är de verkligen 17 år gamla?

Det är desto mer skrämmande att se när man vet att många fortfarande bär bördan av skuld och skam från dessa år på sina axlar och inombords.

Vi är i Genève idag. Vart tog åren vägen? Har det gått 17 år sedan decennieskiftet under den stora bubblan?
Elsas scen är vardagsrummet i Rotkos hus i det exklusiva Genèveområdet. Det är det enda stora med denna pjäs som gräver under huden.
Familjens far, Henrik Rotko (Carl-Kristian Rundman), har just frikänts i rättsprocessen. Hans fru Anna (Merja Larivaara) vrider sina armar. Dottern Marianne (Pihla Penttinen) vrider också andra delar av sin kropp, vilket inte längre är förvånande ju längre pjäsen fortskrider.
Henriks tidigare guru och medarbetare Jaakko Halme (Pekka Laiho) dyker också oväntat upp på festen. Hans ankomst chockerar både Henrik och Anna, om än av något olika anledningar.


Stickande som att skala en lök

Lager efter lager lossnar under kvällen. Och i slutändan är det inte den värsta ekonomiska krisen någonsin i Finland, utan de knutar och röror det har orsakat i livet för några få individer.
Den överdrivet positiva frun (Ursula Salo) och den officiellt lika maken (Eppu Salminen) till ett par vänner bär också sina hemligheter inom sig. De spricker ju längre kvällen går, och det är inte vackert att titta på. Ändå är det trovärdigt.


Merja Larivaara är kusligt bra

Hela ensemblen på ett halvdussin låter som ett fint sammansatt band. Jag tittar och blir chockad – men jag njuter av det. Rundman och Laiho tävlar på lika villkor, de är briljant både charmiga och monster. Eppu Salminen håller tillbaka sina känslor nästan till slutet.
Merja Larivaara, som återvänder till scenen efter en lång paus, visar att moderns oro och tomheten i hennes frus liv är skrämmande väl. Tragedin förstärks av att Anna inte är helt ren själv.


Det blir ingen städning

Hur ska livet fortsätta i Genève efter denna slitna kväll?
Dåligt, förstås. Även om det inte finns någon rening går tittaren ändå igenom så starka känslor under kvällen att slutet är någon form av lättnad.
Fler av dessa pjäser, Pasi Lampela!