Recension: The Producers

På den stora scenen i Helsingfors stadsteater är det mycket rivande

PRODUCENTERNA ÄR PÄRLAN AV GALEN HUMOR

Regissören Neil Hardwick har samlat en grupp för sin produktion som inte har några svaga länkar. Musikalkomedin, fylld med galen humor, rullar smidigt tack vare sin livliga koreografi, saftiga dialog och diamantcast. Föreställningen är en gourmet av musikunderhållning och mjölkar honung till det 100 år gamla Helsingfors stadsteater.

Underhållningsveteranen Mel Brooks ständigt gröna musikal The Producers försöker vrida på sig het humor för Hitler oavsett ålder och utan att skona sexuella läggningar.
Musikalens manusförfattare, kompositör och textförfattare Brooks böjer sig inte för bilder. Han kan också skratta åt sig själv, alltså sin judiskhet.
I berättelsen kastar Brooks och medförfattaren Thomas Meehan törnen på teatermakare, homosexuella och gamla rika farmödrar som gillar busiga lekar.
Vi har alltid kunnat driva med svenskar, tyskar och dialekttalande.

Mel Brooks vågar kasta in även de mest känsliga ämnena i ringen och skrattar åt dem – och det, om något, kräver verkligen en kuk.
Brooks, en polsk jude, hukar sig över Hitlers axel med sitt imperium och heliga ceremonier.
Regissören Neil Hardwick har fått in sin grupp på en hysteriskt rolig resa. Rytmen är helt träffsäker och hela ensemblen slappnar av i entusiasm.

Virila farmödrar

The Producers hoppade direkt från sin New York-premiär (2001) till hitlistorna.
Berättelsen handlar om teaterproducenten Max Bialystock (Esko Roine), som förlitar sig på virila farmödrar vars plånböcker Max ibland dyker upp i.
I denna symbios är det inte de äldre som är underdogs, utan Bialystock själv, som belönar sina finansiärer med löständer på soffan på sitt kontor.
En dag anländer revisorn Leo Bloom (Antti Timonen) till lägenheten, som halvt vårdslöst avslöjar hur man blir rik med en slapp pjäs.
Bialystock pratar runt ett ungt bröst, och producentparet ger sig ut för att hitta världens sämsta pjäs med världens sämsta ensemble.
Den svenska Barbie Ulla (Anna-Maija Tuokko) strålar, och hon utger sig själv till att vara herrsekreterare med drömmen att spela sitt livs stjärnroll.
Pjäsfilmen av nynazisten Franz Liebkind (Risto Kaskilahti) är precis vad männen har letat efter, och den klädde Roger de Bris (Santeri Kinnunen) är precis rätt val för regissören.
Valet av skådespelare som är värre än dåliga är ett nummer i sig. (Jag undrar om invånarna i Maikkari BB-huset kommer från dessa kvalifikationer?)

Steppingkoreografi

Produktionen av musikalen The Producers är en riktig soppa av klichéer på spisen med sin bubblande energi och brinnande brändhet. Soppan är fortfarande saftig.
Med ohämmad uppfinningsrikedom tar Neil Hardwick upp en lustfylld hord av vandrande farmödrar som närmar sig som en rosa flodvåg, homosexuella skådespelare som imiterar bandet Village People, kvinnliga soldater i SS-armén i minikjolar som når vattenbrynet, och det storslagna spektaklet från Tredje riket, som blåser stämningen till taket med sin överdrift.
Showen som producenterna har skraplat ihop är trots allt inte en total flopp, och detta är början på en galley polska som prövar männens vänskap.

Markku Nenonens kvicka och precisa koreografi sätter igång ett imponerande dansare-skådespelare-sångargäng på scen som är det bästa A-klass.
Hakkorset som bildas av dansare som knackar och reflekteras längst bak på scenen är utan motstycke.

Jyrki Seppäs magnifika scenografi och Elina Kolehmainens magnifika kostymer förtjänar applåder.

Delikatesser från Häme

Esko Roine kommer knappast att hinna gå i pension i tid – en rullande sten växer inte mossa.
När en skådespelares konstnärliga nivå är hög och hans tillstånd uppenbart är i ordning, kommer en mästerlig prestation ur en man. Kvällens absoluta pärla är låten Voi no!

Antti Timonen Leo Bloom är oskyldig, muslik och mycket mänsklig när han pillar på en liten, blå trasa. En fantastisk motståndare för Roine.
Anna-Maija Tuokko från Viiala förtjänar sina sporrar i pjäsen. Tuoko har utvecklats till en komedi som vi fortfarande ofta hör talas om.

Carmen Ghia, spelad av Lari Halme, är musan till en homosexuell regissör, vars skaft är en slags piska som böjer men inte böjs. Elastisk Halme består av en massa som förseglar strukturerna även i det tråkigaste spelet. Nu behövs dock inte det.

Risto Kaskilahti är fenomenal i sina läderbyxor, och Santeri Kinnunen glänser i sin glittrande klänning.
Åh ja, och varifrån kommer Roines, Halmes och Tuokkos?
Experterna Jukka Virtanen och Kristiina Drews leker med referenser till Tammerfors i sin finska översättning.
Åh flickor och pojkar, vi i Finland vet hur man gör musikaler!