Recension: Kirje Siperiasta

SIBIRIEN LÄR

En av teaterns höstens finaste föreställningar är Brevet från Sibirien, som tyst fokuserar på en skådespelare.
En del av atmosfären under föreställningen är vinden i Amos Anderson Art Museum, som används på teater för första gången. Sällan möts rum och berättelse i en så perfekt harmoni.
Pjäsen, som ingår i Lillans repertoar, är också mycket aktuell.
Föreställningen, dramatiserad efter Christian Sundgrens roman, tar oss till tiden då den ryska revolutionen började för 90 år sedan, vilket också kallas människoexperimentet.


Berättare i pjäsen Elna är en erfaren och ögonvittne till Sovjetunionens terrorperiod, Josef Stalins deportationer och fångläger. Breven som räddats av slumpen och andra dokument som beskriver tiden ger Elnas upplevelser ett bevisande värde.

Milja Sarkola har dramatiserat och regisserat berättelsen till en plats där de kala tegelväggarna representerar fängelseceller. Ett mänskligt öde ger en röst åt miljoner.


Resor från ett läger till ett annat, tågresor som varar i månader och kylan i Sibirien, osäkerhet om älskades öde och ens egen framtid kondenseras till en reseskildring till helvetet.

Lilga Kovanko uttrycker de plågsamma känslorna i en stor tragedi i små detaljer. Hon stannar aldrig i elände, inte heller Elnas berättelse. Den största hjältemoden är tyst kamp och rättskaffenhet.
Även under de svåraste omständigheterna ger Elna inte upp. Kovanko spelar ju hårdare huvudpersonen drabbas. Imponerande.
Vi har hört, läst och sett mycket om ödena för dem som deporterades till Sibirien, men Elnas berättelse är värdefull bland dem. Det är personligt och korrekt.