Recension: Kirje Siperiasta

Att gripa tag i kvinnans öde


Lilla Teaterns uppsättning av Christian Sundgrens The Letter from Siberia, som kommer att spelas på Amos Andersson Art Museum, är verklighetsbaserad teater när den är som bäst. Pjäsen är baserad på Sundgrens bok med samma namn från 1997 och berättar historien om författarens fasters, Elna Sundgren Schadoffs, tragiska öde.

Hon var ett oskyldigt offer för Stalins diktatur och fick betala dyrt för sin kärlek till en högerinriktad rysk ingenjör. Föreställningen i monologform, känsligt dramatiserad och regisserad av Milja Sarkola, är ett briljant test av Lilga Kovankos förmåga att ge liv åt karaktärer och fängsla publiken. Tack vare sina egna ryska rötter kan hon skapa en naturlig rysk accent.

Elnas liv förändrades dramatiskt när hennes hem genomsöktes och hennes man arresterades, mitt under förberedelserna inför nyårsfirandet. I sex månader dömdes hon själv till fem års fängelse. Därefter följde ytterligare exil till Gulag i Sibirien efter en lång och svår tågresa, fullpackad av andra fångar i en kall vagn utan ens en latrin.

Exilperioden då man kunde leva ett ganska normalt liv, om än med begränsad rörelsefrihet, var ändå mer uthärdlig, vilket också visualiseras i pjäsen genom Elnas blå blommiga klänning, i kontrast till den vanliga grå klänningen.

Men Elna bar på en ständig oro för sin saknade make och hjärtesorgda son, som hon inte kunde besöka. Den enda trösten var att ett brev till hennes son som hon kastat i en tändsticksask från en tågvagn faktiskt nådde mottagaren, även om hon lagt breven i en tändsticksask som hon kastat ut ur tågvagnen.

Under sin exil kunde de också utbyta brev, men när Elna slutligen tilläts återvända till Moskva var både hennes make och son redan döda. Men det var hoppet om att få se sina nära och kära igen som höll Elna vid liv. Mycket senare, efter Stalins död, återförenades Elna också med sina släktingar hemma i Finland.

År 1989 rehabiliterades Elnas make postumt, och därmed indirekt även hon, tolv år efter hans död. Hennes berättelse inkluderades som en uppföljare i Allers, men tack vare hennes brorson Christian Sundgren har den nu bevarats på ett mer påtagligt sätt för eftervärlden, delvis i bokform och delvis som det minne som föreställningen lämnar efter sig.

Man kan bara hoppas att Lillan kan börja turnera med pjäsen så att så många som möjligt kan delta i The Letter from Siberia.