Arvio: Kirje Siperiasta
Gripande Kvinnoöde
Lilla Teaterns uppsättning av Christian Sundgrens Brevet från Sibirien som uppförs på Amos Anderssons Konstmuseum, är verklighetsbaserad teater när den är som bäst. Pjäsen bygger på Sundgrens bok med samma namn från 1997 och berättar om författarens fasters, Elna Sundgren Schadoffs, tragiska livsöde.
Hon var ett oskyldigt offer för Stalins diktatur och fick dyrt betala för sin kärlek till en högerinriktad rysk ingenjör. Föreställningen i monologform, lyhört dramatiserad och regisserad av Milja Sarkola, är ett lysande prov på Lilga Kovankos förmåga att ge gestalter liv och trollbinda publiken. Tack vare sina egna ryska rötter kan hon skapa en naturlig rysk accent.
Elnas liv förändrades dramatiskt då hemmet blev föremål för husundersökning och hennes man greps, mitt i förberedelserna för nyårsfirandet. Ett halvt år dömdes hon själv till fem års fångenskap. Efter det följde ytterligare förvisning till Gulagen i Sibirien efter en lång och svår tågresa, i trängsel med andra fångar i en kall vagn utan ens en latrin.
Perioden av landsförvisning där man kunde leva ett rätt så normalt liv, om än med begränsad rörelsefrihet, var ändå mera uthärdlig, vilket också i pjäsen visualiseras av Elnas blåa blomsterklänning, i motsats till den vanliga grå dräkten.
Men Elna bar på en ständig oro för den försvunna maken och hjärtsjuke sonen som hon inte kunde besöka. Den enda trösten var att ett brev till sonen som hon kastat ut i en tändsticksask från en tågvagn, faktiskt nådde adressaten, trots att hon satt breven i en tändsticksask som hon kastade ut från tågvagn.
Under exilen kunde de också brevväxla, men när Elna äntligen fick återvända till Moskva, var redan både maken och sonen döda. Men det var hoppet om att få återse sina kära, som höll Elna vid liv. Långt senare efter Stalins död, fick Elna också återse sina släktingar hemma i Finland.
År 1989 blev Elnas make postumt rehabiliterad, och därigenom indirekt även hon själv, 12 år efter sin död. Hennes historia gick bland annat som följetång i Allers men tack vare brorsonen Christian Sundgren har den nu på ett mera påtagligt sätt bevarats för eftervärlden, dels i bokform, dels som det minne föreställningen efterlämnar.
Man kan bara hoppas att Lillan kunde börja turnera med pjäsen så att så många som möjligt fick ta del av Brevet från Sibirien.