Recension: HDC2
Kellokumpus enkla kanon
Helsinki Dance Companys finska dubbelkvällsverk, Simo Kellokumpu’s Daydream Junkies, lämnar en märklig känsla av déjà vu. Verket hade samma atmosfär som Kenneth Kvarnströms sånger skrivna på 1990-talet för HKT:s dansgrupp i samma teater: det var både visuellt och uttrycksfullt förenklat, urbant, rörelseorienterat skottlossning. Denna känsla förstärktes ytterligare, till exempel av sedvänjan där gruppen lyfter upp en dansare på händerna.
Jag såg föreställningen dagen efter händelserna i Jokela. Verket börjar med Unto Nuoras solo, där en orolig man i svart hoodie inte kan lugna sig förrän någon annan rör vid honom. Scenen verkade handla om just denna dag. De sex dansarna i verket var ibland nervösa, extatiska och ibland helt utanför gränserna. Men även om de rörde sig i sina egna världar spelade gruppen en viktig roll. Dess kraft kommer till sin kraft, till exempel i de subtila unisona scenerna.
Daydream Junkies är tekniskt krävande, vilket ibland återspeglades i bristen på avslutning av satserna. Satserna påverkades av både östliga och traditionella västerländska tekniker, men framför allt flöt det ut. Verkets värld var robust, till och med kliniskt elegant – den rörde sig i området grått, svart och vitt.
Kellokumpus verk var skickligt konstruerat, men kändes ändå ganska långt. Till slut dök frågan upp: knarkare, och vad då? Men kanske var det bokens budskap.
Norska Ina Christel Johannessens Something Spooked the Horses introducerade bruna, mjukare toner. Det var som ett gammalt fotografi – en tillbakablick, där det bästa hade polerats, men en överraskande rörelse. Sofia Hilli gjorde briljant nyanserat arbete med den, vilket överskuggade de talangfulla Valtteri Raekallio och Jenni-Elinan Lehto . Hills gamla kvinna ser sig själv och sina relationer i andras dans. Å andra sidan kan verket också tolkas som ett triangeldrama. Att vandra bland blomvasflaskorna, krossa dem, kasta blommor och plocka dem skapade starka dramatiska bilder. Verket var dock samtida dans och inte “dansteater”.
Jukka Huitila ansvarade för scenografi och ljusdesign för båda kvällens verk, och Riitta-Maria Pirtilä ansvarade för kostymerna.