Recension: HDC2
Bisarr trio skapar friktion
Stadsteaterns dansgrupp, Helsinki Dance Company, har som princip att bjuda in gästkoreografer och beställa nya verk för ensemblen.
Under de senaste åren har de djärvt gett blivande inhemska talanger chansen att skapa nya verk för landets mest etablerade och, kan man tillägga, bäst resurssade samtida dansgrupp. Simo Kellokumpu ansluter sig nu till serierna Arja Tiili och Jenni Kivelä. Bredvid honom har Ina Christel Johannessen, en av Norges mest kända samtida koreografer, blivit inbjuden till en dubbelkväll kallad HDC2.
Under Dance Festival i november kunde man se hur intryck från andra konstformer och scenproduktioner till och med kan marginalisera dans och rörelse. I HDC2 kan du ta skadan igen. Vad Kellokumpus och Johannessens verk har gemensamt är att de helt förlitar sig på dans och rörelse och på de intryck som förmedlas genom dem. De gör detta i den mån att inga texter i form av till exempel teman, startpunkter eller mål finns med i programbladet. Fältet är därmed fritt för betraktaren att bilda sina egna åsikter. Om du tycker att detta är svårt eller motvilligt kan du ändå njuta av en tolkning och scenföreställning av allra bästa kvalitet.
Svart humor
Scenografin i Simo Kellokumpus Daydream Junkies, designad av Jukka Huitila, är steril och minimalistisk, grafiskt svart-vit och gråaktig. Den gör i sig scenhandlingen tillräckligt allegorisk för att inkludera händelser som ibland kan ses som delade och ibland parallella, ibland fantasi och ibland verklighet.
De sex huvudpersonerna, fyra män och två kvinnor, på scenen verkar alla vara ute efter maximal kick. Men om de får dem från varandra, tillsammans eller individuellt i grupp, är ganska öppet. Ganska ofta får jag intrycket att det senare är fallet i ett raveliskt sammanhang.
Kellokumpus rörelsesekvenser, som upprepade gånger bildar effektiva unisonmönster, är tydligt huggna men flytande, rytmiska och mjuka. De växer upp i höga benlyft – i piskande developpés eller pekande arabesker – med den tillhörande upplyfta armrörelsen. Rörelsematerialet är inte särskilt distinkt eller innovativt, men serierna och scenerna mellan dem som presenteras på andra sätt skapar en tät atmosfär. Med scenografi och musik som stöd föds en stark och mycket samtida bild av verklighetsflykt.
Ina Christel Johannessens Something Spooked The Horses är både ett egendomligt och mycket tvetydigt verk i sin stämning och konstellation. Svart humor råder i de tre dansarnas bisarra och plågade värld, kantad av många flaskor med en gerbera i. Jukka Huitila har också designat scen och ljussättning i detta verk, som tar mardrömslika skiften i neongult och grönt när surrealismen blommar ut till sitt fullo.
Triangeldrama?
På scenen agerar en man (Valtteri Raekallio), en mogen kvinna (Sofia Hilli) och en ung kvinna (Jenni-Elina Lehto) nervöst och utan annat än flyktig kontakt. Konstellationen inbjuder till läsning som ett triangeldrama i löften och svek, liksom i relationer som inte uppfylls utan istället skapar friktion och frustration. Men hela historien presenteras på ett mycket allegoriskt och föränderligt sätt, så att du som åskådare aldrig kan vara helt säker på ditt fall. Ett extra ögonblick av spänning eller friktion läggs till mot slutet när en flaska kastas på golvet och dansarna agerar barfota bland skärvorna.
Från verkligheten och relationsproblem visar Helsingfors Danskompani att många tankar om dessa existentiella fenomen kan väckas genom dans och rörelse.