Recension: HDC2
Flytande dansverk
Helsinki Dance Companys föreställningar får man inte missa. Dansarnas fulla arbete är ett nöje att se. Den kombinerar kreativt mångsidig kroppsanvändning, dansteknisk självsäkerhet och känsligt uttryck.
Vid höstpremiären kommer HDC2 att ha två premiärer. Norska Ina Christel Johannessens verk har setts i Finland sedan 1990-talet. Personligen blev jag imponerad av hans produktion i Norge 2004 och året därpå i Kuopio.
I sina koreografier använder Johannessen en metod baserad på improvisation som är krävande för dansare, där rörelsespråket skapas genom improvisation men noggrant poleras till sin slutgiltiga form.
Something Spooked the Horses tar Sofia Hill, Jenni-Elina Lehto och Valtteri Raekallio in i affärsvärlden, vilket verkar vara tillräckligt material för flera verk.
Jag minns bara en scen där två dansare gör samma rörelse. Verket består av solon, duetter och flera samtidiga rörelsescener av dansarna, som ibland korsar och smälter samman med en annan dansares rörelser.
Trots den överväldigande överflödet är rörelsen intressant och innehåller olika kroppsnyanser så att rörelsen verkar flöda konstant genom hela kroppen. Både rörelsen och användningen av utrymme är överraskande.
Dussintals flaskor med röda blommor har använts som scenografi. Spänningsmomentet orsakas av en flaska som slås i golvet, vars flisor sprider sig i en båge på scenen. Till en början verkar koreografin undvika fragment, men i slutändan rör sig dansen rakt in på farlig mark. Jag känner rädslan i ryggen och börjar vänta på ett blodspår på det vita golvet.
Känslorna av vemod, ångest och inre spänning kan ses i dansarnas ansikten, men jag kommer att fortsätta fundera över världen och budskapet som verket förmedlar, även efter att jag skrivit detta.
Kvällens andra verk, Simo Kellokumpus Daydream Junkies, är på många sätt mer oneliner. Den öppnas redan av kvällens pressmeddelande, som säger att verket handlar om människor som är fulla av passionerad livstörst och drömmar.
Livstörsten och drömmarna verkar vara ganska tragiska och desperata försök. Kan denna gång beskrivas som “inget känns som någonting” och att endast extrema handlingar och experiment föreställs för att ge lycka.
Kellokumpu flyttar dansarna perfekt i rummet och utnyttjar alla möjliga variationer från solon till gruppformationer och från samtidighet till kanon. Rörelsespråket är tydligt och mycket, kanske alltför typiskt, för dagens samtida dans.
Kellokumpus verk verkar vara fast i nutiden, men Johannessen rör sig redan in i framtiden.
www.aamulehti.fi