Recension: Iloisiin kuulemiin ja näkemiin

FÖRÄNDRINGENS VINDAR VID YLE

Studio Pasilas nya pjäs Joyful Heard and Goodbye gläder och gläder när den följer arbetet av Finlands radios fiktiva aktualitetsredaktion från OS-sommaren 1952 till idag. Hörbara utdrag från arkivtal, fotografier och utmärkta journalisttyper gör förändringens vindar påtagliga. De korta scenerna berör bland annat Armi Kuusela, notkrisen och ockupationen av Tjeckoslovakien. Byar töms och folk strömmar till Sverige och söderut. Den gamla Yle försöker vara alltför opartisk, tills en medveten kvinnlig journalist (Leena Rapola) också dyker upp och de välbekanta förebilderna börjar pipa.

Den mest skrämmande fasen kommer i slutet, när en ung visionär (Antti Timonen) börjar utbilda erfarna journalister att bli förändringsinriktade och innovativa. De som inte kan hänga med hamnar på kullen. Och snart erkänner veteranerna sitt fall i motstånd mot förändring som om de vore i en bikt.

Det är just detta psykologiska skit som kommer från alla håll nuförtiden, och visionärer som svävar över arbetet producerar sin abrakadabra för en bra lön. Kanske kommer det en tid då den lyssnas på med lika mycket förundran som några av pjäsens arkivtal. Det är svårt att se tidens märkligheter.

Scenernas kavalkad i pjäsen avbryts ibland av musik. Många lysande tolkningar tar dig tillbaka till dina egna ungdoms- och studentår. Det är fantastiskt vilka känslor bekanta låtar sätter i rörelse. Byvägen är tyst, silvermånen lyser, chokladhjärtat hotar att smälta och du, dig älskar jag. Vems trupper du står med får din egen strupe att rysa och det är nästan fem som jag inte fastnar i det.

En charmig och något sorglig kväll. Vi finländare älskar förlust och att ge upp – åtminstone inom musiken.