Recension: Täydellinen persikka

BITANDE PERSIKA

Ferene Molnárs (1878–1952) pjäs Den perfekta persikan, som hade premiär på huvudscenen på Helsingfors stadsteater, är en komedi som skildrar 1930-talets sociala liv, med en intellektuell och cyniskt bitande humor. Pjäsen har tidigare spelats i Finland under namnet Juhlat linnassa.

Händelserna börjar när dramatikern Sándor Turai (Asko Sarkola) och hans kollega Mansky (Eero Saarinen) anländer till ett lyxigt hotell tillsammans med sin skyddsling, kompositörsgeniet Albert Adam (Pekka Strang). Kompositörens fästmö Ilona (Vappu Nalbantoglu) och hennes älskare Almády (Carl-Kristian Rundman) är också närvarande. Slutresultatet är en kittlande svartsjukefars.

Det som gör pjäsen intressant är dess postmoderna, självmedvetna struktur. I detta har Molnár legat före sin tid, eftersom pjäsen inte har moderniserats utan framförs i sin ursprungliga form.

I öppningsscenen funderar dramatikerna på hur pjäsen bör inledas och hur dess karaktärer bäst kan introduceras för publiken. De slutar med den enkla lösningen att varje person turas om att presentera sig direkt för publiken. Och det är vad som görs.

Turai och Mansky ser skrivandet som tekniskt arbete och vill rädda sin kompositörsprotegé från hjärtesorg, främst för att säkra biljettsuccén för sina framtida pjäser. Molnár har också förutsett den kommande tiden här.

I slutet av första akten ser vi tre olika versioner av hur man avslutar första akten korrekt. Kompositören, som har brutits av kärlekssjuka, tycker att det borde sluta med kompositörens självmord. Dramatiker tror dock inte att en sådan melodramatisk scen skulle fungera. Mansky, å andra sidan, erbjuder en ganska patetisk lösning och säger att det bara är kärlekssorger som förvandlar en pojke till en man.

I slutändan får vi en välbekant och säker dramatisk lösning: en plotkrok som lämnar nästa vändning öppen.

Dessutom finns det en pjäs i en pjäs på scenen, och Almády måste upprepa flera gånger på scenen att han är en tailspinner. Rundmans prestation som en åldrande kvinnokarl som spottar ur sig långa franska namn som körsbärsstenar är hysteriskt rolig. Sarkola är också utmärkt som en sarkastisk dramatiker.

The Perfect Peach är en pjäs som får dig att skratta på riktigt och utan konstlade trick. Ferene Molnárs text har stått sig över tid och har förblivit fräsch – som en persika.