Recension: Pappas pojkar

PAPPAS POJKAR – ROLIGARE ÄN VÄNTAT

Den engelske författaren Simon Mendes da Costa har lyckats skriva en pjäs som med rätta kan sägas vara tillräckligt bra. Pojken återvänder till sitt barndomshem för att begrava sin far, och för att ge djup i händelserna utspelar sig dåtid och nutid faktiskt samtidigt, sida vid sida. Hela projektet är dock en framgång, tack vare regissören Pentti “Bono” Kotkaniemi.

Den unge fadern Louis (Sampo Sarkola) lever ett dubbelliv med Isabella (Edith Holmström) och hans fru (Maria Lundström). Öppningen med en het kärlekshandling i den stora dubbelsängen fångar publiken från första sekunden. Att den växlar mellan nutid och det senaste för 40 år sedan gör början lite förvirrad, men när man väl börjar utspelar sig tiderna faktiskt ut på ett sätt som stöttar varandra och gör att det något hemlighetsfulla livet som pappa haft, förklarar mycket för pojkarna som kanske inte har den varmaste broderskapsrelationen.

Den äldre brodern Tony (Sixten Lundberg) och den yngre framgångsrika yuppiebrodern Reggie (Nicke Lignell) är två helt olika typer. Tony är en “vanlig” man och i sin svartsjuka och flasklust är han helt annorlunda än sin lillebror som är stilig och har en elegant fru, Elisabeth (Mia Hafrén). Den äldre broderns fru Sheila (Pia Runnakko) passar bra in i bilden, lite patetisk och fånig.

Skådespelarna för dessa roller kunde inte ha valts bättre. Vilken härlig soppa det kommer att bli. Sixten Lundberg ser rolig ut i sig själv och gör sin roll på ett fenomenalt sätt. Nicke Lignell charmar särskilt de kvinnliga åskådarna, och Pia Runnakko är helt otrolig med den empati och kroppsspråk hon tillför. Ja, faktiskt, spektaklet, där ser vi porträtt som absolut kan hittas så många som möjligt runt om i landet.

Hela spektaklet utspelar sig i ett enda rum, sovrummet, där pappa haft heta stunder med sin älskarinna. Rummet är bekant för båda pojkarna från barndomen, och i samma rum argumenterar de nu om arvet och hur begravningen borde ha hanterats. Så småningom kommer publiken att se att allt inte är som det verkar från början. Den växlar mellan roliga repliker och allvar – men det görs elegant och publiken väntar ständigt på vad som ska komma.

Det faktum att Lilla Teatern erbjuder roliga pjäser gör verkligen publiken tacksam. Det finns en efterfrågan på avslappnande teater i dagens hektiska samhälle. Hoppa bara på bussen och åk till stan – det lönar sig.