Arvio: Pappas pojkar
PAPPAS POJKAR – ROLIGARE ÄN VÄNTAT
Den engelska författaren Simon Mendes da Costa har lyckats att skriva en pjäs som väl kan sägas duga. Pojkaran återvänder till sitt barndomshem för att begrava sin far, och för att få djup i händelserna utspelas faktiskt det förflutna och nuet samtidigt, sida vid sida. Det hela är dock lyckat, tack vare regissören Pentti ”Bono” Kotkaniemi.
Den unga pappan Louis (Sampo Sarkola) lever ett dubbelliv med Isabella (Edith Holmström) och sin fru (Maria Lundström). Inledningen med en het kärleksakt i den stora dubbelsängen greppar publiken från första sekund. Att det växlar mellan nutid och det förflutna för 40 år tillbaka gör början litet förvirrad men när man väl kommer igång utspelas tiderna faktiskt på ett sätt som stöder varann och får det en aning hemlighetsfulla livet, som pappa har haft, att förklara en hel del för pojkarna som kanske inte har det allra varmaste brodersförhållandet.
Den äldre brodern Tony (Sixten Lundberg) och den yngre framgånsrika juppibrodern Reggie (Nicke Lignell) är två helt olika typer. Tony är en ”vanlig” man och i sin avundsjuka och iver till flaskan helt olik lillabror som är stilig och har en elegant fru Elisabeth (Mia Hafrén). Äldre broderns fru Sheila (Pia Runnakko) passar bra in i bilden, smått patetisk och fjantig.
Skådespelarna för dessa roller kunde inte ha valts bättre. Vilken härlig soppa det blir. Sixten Lundberg ser ju rolig ut i sig, och gör sin roll på ett fenomenalt sätt. Nicke Lignell charmar i synnerhet de kvinnliga åskådarna, och Pia Runnakko är helt otrolig med den inlevelse och det kroppspråk som hon kommer med. Ja faktiskt, skådespelet, där ser vi personbilder som säkerligen kunde hittas hur många som hellst runtom i landet.
Hela skådespelet går av stapeln i ett enda rum, sovrummet, där pappa har haft heta stunder med sin älskarinna. Rummet är bekant för båda gossarna från barndomen och i samma rum grälas det nu om arvet och om hur begravningen borde ha skötts. Så småningom får publiken se, att allt är inte som det ser ut från början. Det växlar mellan roliga repliker och allvar – men det sker elegant och publiken väntar hela tiden på vad som komma skall.
Det att Lilla Teatern bjuder på roliga pjäser gör säkerligen publiken tacksam. Det finns en beställning på avkopplande teater i dagens jäktiga samhälle. Det är bara att hoppa på bussen och åka till stan – det lönar sig.