Recension: Pappas pojkar

EN BRÖLLOPSTÅRTA PÅ BEGRAVNINGEN

I Simon Mendes da Costas Daddy’s Boys är scenen upptagen av en dubbelsäng. Det är platsen där allt börjar och allt återvänder till, också enligt relativitetsteorin som nämns i pjäsen. Handlingen utspelar sig i dåtid och nutid, varje annan scen då och varje annan nu, så sömlöst sammanfogade att illusionen skapas att allt sker på samma tidsplan, vilket borde vara omöjligt enligt samma relativitetsteori.
Två bröder möts igen efter många år och återföreningen är så innerlig att tårarna flyter mindre. Anledningen är min fars begravning, och möjligen ett dolt arv.
Den första sovrumsscenen spelas skickligt av Edith Holmström och Sampo Sarkola , och uppföljaren följer när Maria Lundström , i rollen som hustru, tar av sig byxorna från sin make, som förlorade för en tid sedan. Det är ett triangeldrama om otrohet, svek och skuld, och om hur pappa kanske inte är pappa, och kanske tas en del av spänningen bort av att dessa klassiska ingredienser blir så uppenbara så fort det första kortet läggs på bordet.

Slunga och mediokritet

Classic är också stjärnbilden mellan bröderna, den ena vackrare och utrustad med finare bilar än den andra, så att gamla armbrytningar är det som vaknar till liv när de möts igen. Som två helt olika skådespelare krockar Sixten Lundberg och Nicke Lignell så att stoppen blir yrselframkallande, den ena som en testosteronfylld slinga och den andra som en blek, fet medelmåttighet som inte utnyttjar sina fördelar.

Pia Runnakko är en suverän komedi som, tillsammans med Lundberg, bildar ett par som skulle passa in i vilken Family is the Worst-serie som helst. Runnakko och Lundberg får kroppen att tala, vilket är fördelaktigt i en prestation som till stor del bygger på ord.
En ordlös klimax uppstår när begravningsgästerna smyger in, genomblöta och skakande till tonerna av Chopins begravningsmarsch. Annars är det dialogen som räknas; I slutändan är riktningen bara en ram som håller stilen vid liv. Dialogparen har alla sina egna personligheter: Lignell och Mia Hafrén som opportunister som bryr sig om sin fasad, Runnakko och Lundberg som det inte helt polerade paret som känner varandra utan och innan, Sarkola och Holmström som de okunniga älskarna, och Sarkola och Lundström som mannen som har något att dölja för sin pratsamma fru.

Kvick och underhållande

Mycket handlar om de ödesdigra konsekvenserna av slumpmässiga sammanträffanden, men också om människans behov av identitet. Det är ett behov som ofta visar sig baseras på fiktioner om något som inte är verkligheten, eller något som konstrueras från ett stycke här och ett annat därifrån.
När en bröllopstårta dyker upp på en begravning är det en återgång till något som aldrig har bearbetats. I bakgrunden finns också en kollision mellan olika religioners ritualer och den förvirring som uppstår när man inte kan läsa dem. Några av bilderna är hysteriskt kvicka, som pölen i gropen som en symbol för havet som viloplats, eller det döda barnet som man undrar om det var dött om.
Det är en lindans som kombinerar en botten av allvar med en rad lösa skrattpunkter. Texten är full av prat, obligatorisk hällning av grog och penis samt klitorishumor i varierande grad av kvickhet. Det tomma pratet måste vara kvickt och rakbladsvappt, om det börjar dra ut på tiden blir det dödligt tråkigt. Den lika starka ensemblen lyckas inte helt dölja textens tomhet; Den har många områden som kan röra sig i olika riktningar men stannar i ganska grunda vatten.

Losing Louis, smidigt översatt av Johan Bargum, tillhör en briljant brittisk komedigre där verbal kvickhet kommer först. Resultatet är en underhållande prestation med bra skådespeleri, men nu finns det oroande tecken på att Lilla Teatern nöjer sig med denna typ av repertoar.