Recension: Pappas pojkar

SAKER GÅR FEL PÅ EN BEGRAVNING

Istället för finsk ångest är det uppfriskande att se en brittisk komedi på teater. Pappas pojkar är inte tomt skratt, men pjäsen är en skickligt skriven komedi byggd kring en allvarlig fråga.

Pappas pojkar (Losing Louis), som hade premiär i London 2005, är samtidigt en lättsam och rörande pjäs om bröder som möts år senare på sin fars begravning. Den äldre brodern (Sixten Lundberg) har det sämre än dem: hans hår blir tunnare, hans fru blir äldre, hans barn marginaliseras och han har till och med en Nissan som bil.

Hustrun till en högutbildad lillebror (Nicke Lignell) är smal och stilig, tvillingarna tar examen med höga betyg och familjen kommer till begravningen i en Jaguar och en Ferrari. Självklart är inte allt som det verkar, och precis som i en komedi börjar saker gå fel från det ögonblick likbilen går sönder. Mitt i misslyckade begravningsarrangemang måste bröderna och deras fruar konfrontera de olösta problemen från sitt förflutna.

Allt utspelar sig på scenen i Lilla Teatern i ett sovrum. Tidsnivån varierar mellan 50-talet och nutid, men scenerna flyttas inte. Föreställningen är befriad från teatertekniska gimmickar och fokus ligger på skådespeleriet. Under Pentti Kotkaniemis regi skapar skådespelarna en kvick dialog och lyfter fram textens nyanser. Svenskan i pjäsen är ganska förståelig för en finsktalare, svåra litterära uttryck odlas knappt.

Pjäsens manusförfattare, Simon Mendes da Costas, har judisk bakgrund, och detta återspeglas också i texten. Familjen har judisk bakgrund, men traditionen skakars både på 50-talet och idag. I den finska miljön verkar ämnet inte vara särskilt vardagligt, men översättningen och regin har tydligt inte velat ändra texten, karaktärernas namn eller händelsernas miljö.


Pia Runnakkos roll som storebroderns vulgära hustru Sheila är den mest utsökta i pjäsen, och föreställningen är som mest högljudd just när Runnakko får tala. Hennes komiska talang är förstås välkänd, men Sheilas roll är en succé hos Runnako.

Hans repliker, gester och tajming får publiken att tjuta av skratt. Och ändå, även om hennes karaktär är rolig, tycker hon också synd om henne.

Runnakko och Sixten Lundberg (Tony) är ett småsint gift par vars osäkerhet och svartsjuka är bekanta från vardagliga skildringar av människor.

Nicke Lignell (lillebror Reggie) och Mia Hafrén (Elisabeth) spelar ett framgångsrikt par vars relation visar sig vara allt annat än fridfull.

I scenerna från 50-talet vänds blicken mot Irmeli Toivanens härliga kostymer som speglar tidens anda. Sampo Sarkola , som spelar brödernas far, glider naturligt in i en 50-talspappa som är fast i två kvinnor. Hans enkla fru (Maria Lundström) får en rival i den skarpsinniga Bella (Edith Holmström). Hemligheter skapas, och i pjäsen händer det, som ofta påstås: allt avslöjas till slut.