Recension: no-no

Den stora rörelseritualen av Kenneth Kvarnström

Det islam-influenta verket är mer aktuellt än någonsin

Kenneth Kvarnströms 1996 uruppförda koreografi no-no har inte förlorat sin aktualitet. Den fientliga inställningen från västerländska högerextrema kretsar mot den islamiska kulturen har förekommit i till exempel serier, vilket har lett till att den islamiska gemenskapen demonstrerat och gjort upplopp.

I detta arbete ses kulturen ur ett annat perspektiv. Den framträder djupt och utsökt och ger publiken sensuell njutning i sensualiteten i själva dansuttrycket. Inga rörelser på den tunna linjen mellan religiös och erotisk upplevelse.

De melismatiska sångerna och bönerna av både kristet och islamiskt ursprung som prisar både Gud och Allah samt de shamanistiska rytmerna i Nordafrika bär det islamiska temat i denna abstrakta koreografi.

Ljudlandskapet är exceptionellt rikt, från den välkända gregorianska bönen av den libanesiska nunnan Marie Keyrouz hela vägen till de dånande verserna i Koranen av shejk Abdessemad.

Ljud och rörelse kombineras till ett exceptionellt stabilt par, också eftersom musiken är antingen autentisk eller mycket väl anpassad från etniskt material. Teaterns ljudmagiker Jyrki Sandell kan tackas för samlingen.

Den största tillfredsställelsen kommer från koreografin där rörelsen aldrig bryts eller slackar. Det är Kenneth Kvarnströms oklanderliga varumärke. Jag har inte sett många koreografer som kan skapa en så intensiv och organiskt flytande rörelsekontinuitet.

No-no börjar från mörker och tysta ljud och växer gradvis till en stor fysisk extas.

Även om det är ett abstrakt verk går det från en dramatisk punkt till en annan och andas även i sina vildaste vändningar, som den växande och intensifierande afrikanska dansen i slutet.

Rörelser i afrikansk dans efterliknas inte, men armbågarnas rörelser och det kontinuerliga taktslaget med fötterna påminner ändå om den energiska danskulturen på den afrikanska kontinenten. Armbågarnas bågar ger rörelsen en otrolig livfullhet.

Kvarnström samordnar samarbetet mellan armar, ben och bål med en skicklighet som sällan ses här av oss. Han veckar en dansrörelse som går ner till golvet i en sekvens som liknar en kamel som vilar i öknen.

Dansarnas rörelse utförs tydligt och precist. Sällskapet med tio dansare dansar med både slående och sensuell kvalitet. De utför vackert de överlämnande kombinationerna till varandra. Inka Tiitinens långsamma solo med bo-rörelser och golvarbete lämnar ett starkt avtryck i minnet.

Jens Sethzman är en intressant ljusdesigner som inte belyser rummet utan dess detaljer med tunna ljusstreck. Således är början av föreställningen mörk och kräver tålamod från publiken.

Publiken belönas när ljuset stiger och verket expanderar. Ljuset från luckorna på sidobänkarna ränder golvet. Att föra den till rummet i små element är en spännande lösning och passar det mystiska temat.

1996 sålde no-no slut för sina 20 föreställningar. Det återstår att se hur det går den här gången?