Recension: no-no

No-No är som en polerad diamant. Kenneth Kvarnströms debut på City Theatre blir en yrselframgång.

Kenneth Kvarnströms tid som chef för Danskompaniet vid Helsingfors stadsteater har inletts med en yrselframgång. I fredags uruppförde sju utvalda dansare från kompaniet verket no-no, där den aggressiva grund-Kvarnström och den mer sensuella samtida Kvarnström möts.

Resultatet är en hisnande vacker koreografi – den mest briljant polerade diamanten i Kvarnströms verk hittills.

Skönheten i arbetet är lika hård och gnistrande som toppdesign, men diamanten speglar också många världar. Framträdandet är inte bara yta – det mystiska ljudlandskapet tar publiken in i djupets dimension, medan koreografin lyfter fram lager av det omedvetna till ytan.

No-No är också diamantliknande i sin prestanda. Koreografen har rensat dansarnas rörelser och approximation – parandet är tydligt och precist. Uttrycket är disciplinerat, återhållsamt och närvaron stark. Verket innehåller fler virtuosa duetter än någon av Kvarnströms tidigare koreografier. Kort sagt: no-no är förbannat bra danskonst!

I sitt nya verk har Kvarnström medvetet distanserat sig från dansteaterliknande uttryck. Han är mer abstrakt, men samtidigt mer autentisk. Allt väsentligt uttrycks genom rörelse, som flyter oavbrutet från en scen till nästa.

En dolk, en trollkarlshatt, ett gethorn och ett fårhuvud i vätska är de sparsamma och något slumpmässiga referenspunkterna i Kvarnströms verk. Scenen är mycket minimal. Den domineras av Jens Sethzmans scenografi, som kantar rummet och fungerar både som en “ersättningsbänk” för dansarna och med sina många fack även som förvaringsplats. Det viktigaste som förvaras i facken är ljus!

Förföriskt ljudlandskap

Ljuddesignern Jyrki Sandell har kollagede material från skapare i Mellanöstern och Nordafrika till mystiska ljudlandskap där ljud tycks eka i olika akustiker – ibland dämpat, som i en öken, ibland som i ett tempel, som när den libanesiska nunnan Marie Keyrouz insynerar sina medeltida hymner.

De förföriska melismanerna och mystiska budskapen i islamisk musik har inspirerat Kvarnström, och kanske är det genom deras direkta inflytande som hårda, huggande rörelser inte längre är hans enda alternativ. De ställs nu mot sensualitet och hängivenhet. Ändå kunde verkets namn inte vara något annat än nej-nej, eftersom det symboliserar den ständigt närvarande konflikten mellan begär och handling.

Kvarnström använder några aggressiva rörelser för att uttrycka kärleksrelationernas komplexitet. Hans sensuella rörelsevärld inkluderar intimitet och närhet, vilket framkallar en reaktion av rädsla och avvisande. Koreografen kan basera sitt arbete på bara några få allusiva element, eftersom han driver dem genom varandra.

Vid någon punkt efter pausen leder upprepningen av motiv i verket till en viss avmattning av intresset, men framträdandet av Tove Wingrens “svarta kvinna” är en dramatisk vändpunkt och lyfter verket till en ny klimax.

Andra halvan är verkligen en stor klimax, en gripande rituell dans, där afrikanska trummor leder dansen allt djupare in i rörelsens och magins källa.

Kvarnströms rörelsevokabulär innehåller också elemeter som refererar till religiös erfarenhet och den extas den orsakar. Då och då faller dansarna på knä, faller bakåt som i ett extatiskt massmöte eller reser sig till yra flygningar genom luften med hjälp av sin partner.

Dessa händelser påminner om erotiska upplevelser – likheten mellan dem och religiösa upplevelser har länge noterats.

Raisa Punkki är inkaraneringen av denna dualitet, en dansare vars kvalitet är både oskyldig och extremt sensuell. Det finns grym skönhet och öm hårdhet i hennes duett med Kai Lähdesmäki. Raisa Punkki började arbeta med danskompaniet först i höstas, men hon har omedelbart visat sig vara en utmärkt, elastisk och exakt dansare för vars kropp Kvarnströms fysiska stil verkar vara gjord för.

Figuren Tove Wingren, å andra sidan, tillför ett svart inslag till föreställningen. Hennes kropp är fingerkrullande och hänförande skakad av någon form av raseri.

Trios och dubbeltrios är verkets centrala koreografiska element och i dessa är Kvarnström bäst i skick att uttrycka sin gruppidé. De påminner ibland om ett systerverk till no-no, Verienkeli (Blodängeln) gjort för Nationalbaletten – armbågsrörelser och synkoper som är välkända grundläggande element i afrikansk dans.

I Verienkeli använde koreografen för första gången musik från Främre Orienten – och den graciösa, vackra rörelsen född ur ballerinornas egenskaper. På nej är det koreografiska resultatet ännu mer färdigt. De manliga dansarna i gruppen är utmärkta – särskilt Unto Nuora, vars neurotiska kvalitet är lysande.

Unge ljusets mästare.

Den unge svenske ljusdesignern Jens Sethzman introducerar nya idéer till ljusdesign. I strid med allmänpraxis tänder han inte helheter – hela scenen i Elsa-studion belyses bara en gång under hela föreställningen – utan delar, detaljer. Han lyser ljusets strålar mot varje relevant punkt, men han kan lika gärna lämna dansaren i mörker eller i halvljus,

Han använder inte strålkastare eller sidoljus, utan strålar och regnskurar av ljus från högt upp, som inte nödvändigtvis riktas mot dansarna, utan i närheten. Ljuset fungerar på samma sätt som i film, där karaktärerna rör sig på gränsen mellan ljus och skugga. Slutresultatet är magnifikt.