Recension: no-no

No-No trycker känslor till ytan.

Kenneth Kvarnström har inlett sin tid som koreograf för Helsingfors stadsteaters danskompani på ett vackert sätt, och bjuder på höstens mest efterlängtade premiär ett intensivt och starkt verk. I no-no möts människor i ett minimalistiskt rum och lämnas på känslornas spelplan bland de mänskliga relationernas vändningar. Ett gammalt och välbekant tema, men i Kavrnströms händer inte alls ett nött sådant.

Kvarnströms rörelsespråk är exakt och precist: varje detalj har sin betydelse. Mänskliga möten blir en ständig våg av uttryckta känslor, där varje känsla är hård, öm, kärleksfull och arg. I samma andetag kastar sig dansarna på varandras nåd och utnyttjar varandra.

Kvarnström, som är känd för sin våldsamhet, betonar denna gång inte bara hårdhet. Ändå stärks mänskligt samlag från känslig kommunikation till vild fysisk kontakt, som kulminerar i en hypnotisk maktrit. Verkets luftförtjockande intensitet känns i slutet bokstavligen hänförande.

no-no:s östliga och afrikanska musik samt dess asketiska visuella kvaliteter kondenserar koreografins budskap, medan det spänningsframkallande ljudlandskapet är ett perfekt stöd för den laddning som dansarna förmedlar. Belysningen, med sin magnifika rytmiska indelning av rummet, artikulerar den vita arena som dansarna använder, vars nakenhet de tekniska detaljerna i sidorostran ger nya dimensioner.

Den starka andliga laddningen och sammanhållningen hos no-no-dansarna ger koreografin vitalitet. Kvarnströms rörelsematerial börjar andas och förändras från abstrakt rörelse till känslor och ord. No-No är lätt att titta på, för de känslor det framkallar är så verkliga att man kan känna empati för dem.