Recension: no-no

NEJ-NEJ HYPNOTISERAR BETRAKTAREN

Efter sin tid som direktör för Dansens HUS i Stockholm återvänder Kenneth Kvarnström till scenen med ett gammalt verk, men kraftfullt. No-no-en har noggrant dammats av, och Helsinki Dance Company får verket att glöda och glittra. HDC:s tio dansare gör extremt precisa och internaliserade dansarbeten, vilket gör att tittaren känner sig mer andfådd än dansarna.

Kenneth Kvarnström var chef för City Theatres danskompani 1996–98. För 12 år sedan var no-no hans första koreografi för kompaniet.

Kvarnström säger att no-no är det enda av hans gamla verk som han ville återvända till. Arbetet med sju dansare växte till tio, men behöll annars sin ursprungliga karaktär. Onsdagens premiär välkomnades av publiken.

Nej-nej börjar långsamt och lugnt. Det dämpade ljuset omsluter de tre dansarna, som mjukt virvlar i varandra. En figur med hög hög hatt går på en plattform som cirklar runt scenen.

Verket verkar gradvis öka allt: antalet dansare, röst, rytm, tempo och ljus. Precis när döden når sin kulmen och jag tror att verket är över, exploderar det i full fart med kraften från afrikansk trummusik.

För ett arbete som varar mer än en timme känns no-n inte utdraget en sekund. Även om den upprepar och varierar mycket av samma rörelsematerial, förblir den överraskande och intressant tack vare grupperingen av dansarna och rumslig rörlighet. Rörelsespråket är tydligt och kanske finns det typiska kast, lyft och pararbete typiskt för 90-talet, men HDC:s dansare för tydligt tekniken till nutid.

Gruppen är anmärkningsvärt enad. Rörelsernas flytande och mjuka rörelser får en pepprande krydda från de accenter och rytmiska förändringar som hör till dem. Förtroende har funnits vid premiären. Vid lyft och kast vågar du kasta dig själv och fångaren finns på rätt plats.