Recension: Rock´n´Roll

ROCK – DRÖMMEN OM OBEGRÄNSAD FRIHET

Sten är en livskraft som spränger de begränsande kedjorna och överskuggas av dödsdriften.

“The Summer of Love” 1967, Europas “galna år” 1968. För fyra decennier sedan gick våra kollegor i dagens ungdomar igenom en ohämmad mental omvälvning, vars tecken nu minns. På Rock, Rhythm, Love-konserten på Night of the Arts njöt mer än 30 000 lyssnare av de stora hitsen från 1968.
Pragvåren 1968 krossar illusionerna om kommunismens saliga kraft i City Theatres nya pjäs Rock’n’roll. Rock representerar västerländsk frihet för både tjeckisk och västerländsk ungdom; motkraft mot föräldrarna, systemet och andra ockupanter. Allt måste ifrågasättas, som det är med rebelliska ungdomar.
På 60-talet byggde rockare, konstnärer, hippies och sociala aktivister utopier om en bättre eller ännu roligare värld. Många ville frigöra sig från sexuell moral, kapitalism och kristendom, som uppfattades som snävt. Rock spelade en mycket större roll i denna kamp för frihet än ackompanjatören. Det betydde inte bara ett engenerationssoundtrack. Genom musiken skapades en förståelse för ungdomen i New Age, med dess former och okonventionella livsformer.
Rock är befrielsens ljud, som skapas när dansarens höfter bryter sig loss från lagarna i den stump-saltade stumpkroppen och sinnet rör sig fritt från att vara under auktoritet. Musikens rytm kanaliserar samma drivenergi som drar hackspettarna till trädet.

Galna, korta stjärnfall

Den blomstrande idén om fred och kärlek ställdes plötsligt inför verkligheter lika hårda som tjeckernas “socialism med mänskligt ansikte”. Beatles och hippierörelsen föll sönder. Topprockare som kemiskt utvidgade sitt medvetande kastade bort sina liv: Jimi Hendrix (1942–1970), Janis Joplin (1943–1970), Jim Morrison (1943–1971)… Rockens kung, Elvi (1935–1977), som fortfarande lever i höfternas svängande, stapplade i en droginducerad dvala som gränsar till koma.
City Theatres Rock’n’Roll har den legendariske Syd Barrett (1946–2006), som var en nyckelperson på Pink Floyds första album. En tredjedel av pjäsens 15 låtar är av psykedeliska rockmästare.
Barrett, som hade druckit mycket LSD, åkte på en resa i början av tjugoårsåldern som han aldrig återvände från. Pink Floyd dedikerade sitt mästerverk Wish You Were Here (1975) till den unge mannen som hade förlorat sin mentala hälsa. Inspelningssessionen åtföljdes av en liknande överraskning som det mystiska mötet mellan den Uppståndne och lärjungarna på vägen till Emmaus (Lukas 24). Precis när bandet spelade in en låt om deras galna vän, Shine On You Crazy Diamond, smög en svullen freak in i studion som hade rakat av sig allt hår. Uppringarna kände inte längre igen sin kamrat från flera år tillbaka. De brast ut i gråt.
Lösensumman av låtar som bugar sig för den oheliga treenigheten Sex & Drugs & Rock’n’roll töjer rockromantikens blad. Jag var en gång på expedition till en kommun med skotska narkomaner. Den tunga luften i den dunkla husbilen blandades med mer än rökelse. Albumet Wish You Were Here , som skildrar en psykedelisk flykt från den onda världen, spelades om och om igen
Frigivningen från systemet var framgångsrik. Rock spelas dag och natt långt. Men de smutsiga barnen och spädbarnen till drogmissbrukande föräldrar pep ständigt.

Frihet är ett stort fängelse

Rockattityden lever vidare så länge det finns unga människor. Men de unga rockarna och kristna kan behöva fundera på hur rockideal relaterar till kristna värderingar på Emmaus vägar. Hur kan uttrycket av livskraften som exploderar ur sina kedjor – rockdrömmen om obegränsad frihet – kombineras med “kristen frihet”?
När det gäller längtan, rastlöshet och andlig sökning öppnar både rock och kristendom upp för häpnadsväckande intressanta tider av utforskning. Den “befrielse” som rocken erbjuder – som alltför ofta tar hedonistiska eller självdestruktiva former – och den inre frihet som kristendomen lovar har också element som är svåra att förena.
De kristna idéerna om att övervinna döden och förutsättningarna för ett gott liv siktar i en annan riktning än klyschan som leker med dödsdriften som är förknippad med rocklivet: “Dö ung och lämna en vacker kropp!”. “Det är bättre att brinna snabbt än att blekna långsamt…”
Janis Joplin sjöng om hur ordet frihet bara är ett annat sätt att uttrycka att det inte finns något kvar att förlora. “Frihet är ett stort fängelse,” bekräftade Pelle Miljoona. I våra idolers ögon, var det “frihet från något” eller “frihet till något”?