Recension: Paavo 1,5

Vilseledande enkelt

Paavo 1.5 är inte ett särskilt originellt val för Studio Pasila. Den är dock lättillgänglig och charmigt spelad. Unga publikgrupper kan komma in i dess värld. En avslappnad rytm säkerställer att föräldrar inte heller faller av vagnen.

Michael Drukners SpongeBob 1.5 skrevs för tio år sedan. Komiken har redan framförts på flera teatrar, och dess popularitet är lätt att förstå. Rätten att adoptera homosexuella fortsätter att väcka känslor både för och emot. I Drukners pjäs tror ett vanligt medelålders homosexuellt par, Jari och Martti (Jaakko Saariluoma och Tommi Auvinen), att de har adopterat en 1,5-årig Paavo, men på grund av ett kommatecken dyker en 15-årig kille med brottslig bakgrund och en homosexuell man (Petja Lähde) upp.

Realismen som skapas med en vardagsrumsmiljö och starka ljus som påminner om TV-komediserier är förmodligen den enda möjliga miljön för Paavo 1.5. Framträdandet är också utformat på ett ungdomsvänligt sätt. Den ungefär en och en halv timme långa föreställningen har en paus. Uppmärksamheten är helt riktad mot skådespelarna.

Komiken rör sig på ytan i karaktärernas kollisioner. Ett homosexuellt par är på intet sätt bara exemplariskt. Men deras relation verkar äkta. Dumme Jari (Jaakko Saariluoma) tillbringar sina dagar med att göra mer eller mindre värdelösa och värdelösa uppfinningar. Socialarbetaren Martti, mer cynisk och alkoholgläst, tydligt “mannen” i relationen, är inte alls lika tolerant i sitt privatliv som han är i sitt arbete när han hjälper människor.

Jaakko Saariluoma och Tommi Auvinen, som ersatte Eero Saarinen i rollen som Martti, är redan virtuoser i att fånga publikens intresse. Som tur är får Saariluoma, som är känd som ståuppkomiker, spela en roll med genuin värdighet. Den sötma som döljer sig i Jaris fånighet ger djup åt parets relation.

Petja Lähde flyttar 15-åriga Paavos vandringar på ett rörande sätt. Hans tolkning söker inte ytterligheter, som man kan tro. Tolkningen är mer mångsidig, mer känslig och samtidigt avslappnad i stunden än det stereotypa uttrycket för ungdomsångest. Ryckiga gester, humor och lite pojkaktig uppriktighet som skymtar under skalet bygger Paavo till en person. Paavo fungerar också som avslöjare av Jari och Marttis relation.

Idag säger förslaget inget nytt om homosexuella pars rättigheter som sådana. Å andra sidan känns det fortfarande som en färsk, aktuell och ganska dämpad fråga att prata om adoption. Är kärlek bara för söta småbarn? Är inte en tonåring med sina motsägelser värd tillgivenhet längre?

Tommi Auvinen har förmågan att regissera komedier med en mild ironi i olikheter. Hans regidebut för några år sedan, även den framförd på Studio Pasila, tog upp ett mycket liknande ämne. Paavo 1.5 omfamnar dock tolerans istället för olikhet. Även om ordet har lidit av inflation är det ganska passande för att beskriva de problem som Studio Pasilas framträdande har lett upp.

Ett homosexuellt par måste uthärda fördomar, men en ungdomsbrottsling (eller märkt som sådan) måste möta hela världens kärlekslöshet. Ett homosexuellt par vill ha tolerans, men en ung person längtar efter kärlek. Och kärlek är mycket svårare att få än kall tolerans. Jari, Martti och Paavo tittar på varandra, och ingen av dem är desamma efter det.