Recension: Softandhard

SOFTANDHARD (Lachky), Helsingfors danskompani 2008

Det finns många på varandra följande ord och meningsstrukturer som kan användas för att beskriva och analysera en dansföreställning. Men när du ser en dansföreställning där orden verkar vilseledande och tomma att beskriva, är vi till viss del nära dansens mest grundläggande essens. När kroppslig uttryck är så komplementär känns det svagt att förklara och öppna upp det verbalt.

Det här hände mig när jag såg Helsinki Dance Companys nya produktion Softandhard, koreograferad av Anton Lachky.

Efter att ha sett Softandhard kan jag identifiera mig med erfarenheten av en bänklöpare. När något är så uppmärksamt, spännande och engagerande är det svårt att sitta kvar i stolen. Ditt eget huvud snurrar när dansarna snurrar på golvet, du kan inte luta dig mot bänkryggen i auditoriet, och din blick rör sig från höger till vänster, och igen från vänster till höger. Publiken var bunden till föreställningen redan från början. Musiken började och dansarna var redan synliga, men åskådaren fick tid att vara entusiastisk, orienterad, vänta och reflektera över sina förväntningar.

I verket lekte Lachky med de grundläggande kompositionsstrukturerna och använde bland annat timingen effektivt. Som nämnts ovan var början av arbetet noggrant genomtänkt med tanke på tidpunkten. Tidpunkten användes också som ett verktyg för dansarnas samarbete. De letade efter en gemensam start, lyssnade på varandras beredskap att fortsätta, och hittade ett gemensamt tillfälle att stoppa rörelsen. Lachky hade lyckats med sin avsikt att kombinera möjligheten till utbredning och frihet med en väl genomtänkt kompositionsstruktur. Kompositionen tillät en intakt helhet och mjuka övergångar från en scen till en annan och från solo till duo, men dansarnas frihet att enbart lyssna på varandra och agera i stunden gav arbetet utrymme att andas. Precis som i början var slutet strukturerat så att tittaren lugnt kunde glida bort från föreställningens atmosfär och gå vidare till att bearbeta vad de såg och uppfyllelsen av förväntningarna.

Om du blev tillfrågad om dina åsikter om dansens essens och din personliga förståelse av dans, skulle det ligga nära det du såg i Softandhard. Lachky har haft en talang för att lyfta fram vad som gör dans unik och dansaren speciell. I princip fungerar dans med hjälp av enkel gravitation, rörelselagar, riktningar och hastighetsvariationer, men det är möjligt att skapa imponerande estetisk-emotionella upplevelser. Det unika med dansare är att de kan åstadkomma allt ovanstående och kan uttrycka allt med sina egna kroppar och sitt kroppsspråk. Genom att förkroppsliga idéer var Inka Tiitinen helt fängslande i sin mimikliknande soloscen. Det var också fascinerande att Softandhards koreografi var så fysisk. Jag tror att det på något sätt uppskattar dansen och dansarnas talanger. Koreografin behöver inte vara full av fantastiska trick och fysiska prestationer, men varför inte visa vad dansarna kan göra? Lachky hade utmanat dansarna att experimentera med rörelsekvalitet, rörelse, energi och uthållighet.

Jag känner inte för att verbalisera Softandhard längre, för att inte platta till upplevelsen som skapats med icke-verbal, rörelseuttryck och förvärvats genom kinestetisk känsla.