Recension: Mamma betalar

EN FÖRESTÄLLNING DU INTE FÅR MISSA

Lyckligtvis har Lilla Teatern, under beskydd av Stadsteatern,
lyckades få ordning på ekonomin igen – och “Mamma Pays” (The
Blind Fiddler, 2004) banar väg för en välutrustad aula
säsong. Det är en rik och musikfylld irländsk historia
med delvis samma författare som den tidigare framgången “Stones in
fickan“. Dramatikern och skådespelaren Marie Jones, som har skrivit
pjäsen, var närvarande vid premiären.

Återigen är Arn-Henrik Blomqvist ansvarig för regi och även nu ser vi
Sampo Sarkola på scen, medan Pekka Strang nöjer sig med
Teaterns konstnärliga ledare. Istället är
ensemblen av Birgitta Ulfsson, Iwar Wiklander, Pia
Runnakko och Joachim Wigelius. Matti Kallio följer med
dragspel och garanterar den autentiska irländska atmosfären.

Pjäsen utspelar sig mestadels på en typisk irländsk pub, som i
Mimmi Resmans scenografi med hjälp av ett kors kan lätt förändras
till ett katolskt kloster. Den blivande arbetarklassmodern Mary
har övertalat sin man Pat att öppna en pub för att ha råd att flytta till en
Trevligare grannskap och att bo bland bättre människor. Men i praktiken innebär detta
att Pat sällan eller aldrig ser sina barn som skickas iväg för
internatskola. 11-åriga Kathleen är obekväm med balett och föredrar det
dansar riverdance på puben, medan Joe utvecklas till en kändis
konsertpianist. Tre dagar varje år går den besvikna Pat i pension
till ett kloster för fasta och bön.


“Mom Pays“ är en underbar berättelse med alla kryddor: humor,
allvar, kärlek, död, starka känslor, stora livsfrågor och en
Verklighetsförankring som lockar mig. Pjäsen tar upp mycket fint
identitetsproblem som uppstod när ens egen kultur pressades.
Särskilt på 1960-talet tvingades katoliker att utöva sin kultur och
Spela sin musik i hemlighet på pubarna efter stängning. A
texten är särskilt djupgående av det faktum att Marie Jones, född i Belfast,
1950 hade han själv en protestantisk bakgrund men blev tidigt medveten om
förtrycket av katoliker.

Arn-Henrik Blomqvist lyckas perfekt med att förverkliga författarens
avsikter. Ensemblen njuter bokstavligen av frodig irländsk
karaktärer. Vi ser Birgitta Ulfsson både som Maria och hennes
berusade syster Bridie, men särskilt interaktionen med sin egen
partnern Iwar Wiklander i rollen som Pat utstrålar en ömhet som
spelas uppenbarligen inte. Pia Runnakko är briljant som dottern
Kathleen och kan skickligt växla mellan barn och vuxna.
Vi ser Sampo Sarkola i många olika roller, bland annat som högermannen
så osympatiska brodern Joe, som inte kan dölja att han skäms över
Hans familj.

“Mamma Pays” kommer bara att spelas i höst, så det är viktigt att skynda sig
på. Det här är en berättelse du inte har råd att missa!