Recension: Risto Räppääjä ja villi kone

LIVET ÄR INTE DÅLIGT

Risto the Rapper litar på teaterns magi

Kära Katja Krohn, kära Paavo Kerosuo, kära Santeri Kinnunen!
Det var avkopplande att se en snabb barnföreställning som visar hur teaterns magi kan vara. Min 9-åriga följeslagare gillade också vad han såg, även om “det var för mycket datorgrejer”.
Helsingfors stadsteaters föreställning är en fri bearbetning av verket Risto the Rapper and the Wild Machine. Pjäsen har ett förvånansvärt tydligt budskap, men lyckligtvis är fokus på teaterscenen främst på den fantasifulla föreställningen.
Trots allt är en dator en farlig pryl. Faster Rauha köper en dator till Risto, eftersom radion säger att den unga personen annars skulle marginaliseras. Det är roligt för Risto: han är helt uppslukad av virtuella spel, och resten av världen förlorar sin mening. Detta är början på faster Rauhas försök att rädda Risto tillbaka till verkligheten. Och vad som hände då…
Regissören Katja Krohn ser till att det händer något på scenen. Replikerna är roliga, men ännu roligare är imitationen och scenhanteringen samt Sari Haapamackis koreografi.
De traditionella teatermetoderna med sina upprepningar, komiska jakter och dumheter gör föreställningen glädjefylld och underhållande för alla åldrar. Krohn har en liten och ojämn ensemble till sitt förfogande, men han har fått ut mycket av det.

Iiro Rantala har komponerat musik till både filmen Risto the Rapper och den tidigare föreställningen Risto the Rapper and the Freezer Elvi på City Theatre.
Den här gången är det för lite musik, och för det andra var det plattare än tidigare. Det tvåmannabandet spelade med förvånansvärt låg profil, och förstärkning av sångaren skulle ha behövts under hela föreställningen.


Kinnunen till mästerskapsserien


Santeri Kinnunen spelar rollen i sitt liv som Lennart Lindberg. Lindberg är en gammal elev och moster Rauhas granne som, likt Risto the Rapper, faller under datorns förtrollning. Som komiker har Kinnunen mognat till mästarserien.

Annu Valonen Faster Rauha och Sanna-June som Hyde Nell är fullt engagerade, och Sami Uotila spelar roliga roller som pizzabud och popstjärna.
Paavo Kerosuo är en fenomenal Risto the Rapper. Kerosuo är lekfull, livlig, smidig, gnistrande och rolig. Även om skådespelaren inte längre är en tonårspojke kan man bara hoppas att han fortfarande kan uppträda i framtida rapparavsnitt.
Jag hoppas få se musikalen Risto the Rapper härnäst, som har investerats lite mer musikaliskt: ett riktigt band, fler bra låtar och skickliga sångare.
Jag vet att vissa ogillar serier och uppföljare. Personligen hoppas jag att serialisering innebär förfining och utveckling.
Varför ska ett bra koncept avvecklas när det finns tillräckligt med entusiasm och efterfrågan?