Recension: Maija Poppanen

Originalbarnflicka
den där Poppins’ Maija!

Helsingfors stadsteaters höstprogram började med låtar av Poppas. Musikalen för hela familjen är ett efterlängtat evenemang. Den svarar också på kallelserna och kommer utan tvekan att samla fulla salar gång på gång. Framför allt tilltalar den med en briljant uppsättning, en empatisk orkester och en ensemble full av sagor och teater. Kraften i folkmassorna är ohämmad när den är som bäst, inte minst tack vare den utmärkta dansgruppen.

XXXXX

När man jämför teater och film som berättare kommer ofta det förstnämnda i andra hand. Därför är det värt att ta en helt annan väg.
Maija Poppanen är en drömbarnflicka född ur litteraturen, en familj av magiker, uppfostrar både barn och föräldrar, är hälsosamt stolt över sin professionalism och visar genom exempel att självkänsla är gott från själviskhet från ont, att likgiltighet ofta är samma sak som fri uppfostran, och att även disciplin smakar bättre om man blandar det med en droppe sötma. Maija rekommenderar alla att flyga, men bara enligt en lätt formel – på fantasins vingar.

XXXXX

Emmi Kangas är en vacker, graciöst rörande och livfullt sjungande Maija, som också vet hur man skickligt plockar humorns bär längs vägen. Som en rolig motvikt i det centrala avsnittet ses Riitta Havukainen som barnflickemonstret, som – med sin röst lika fyllig som sin närvaro – tar det utrymme som tillhör henne från scenen. Berättelsens “skurkar”, Anna och Mikko Pankki, syns i flera tolkningar under säsongen, med de livliga Nelli Matula och Akseli Ferrand i premiärteamet.
Tuukka Leppänen, som är Perttu som Maija Poppanens partner, har också verkligt musikmaterial, liksom den buttra Ursula Salo och den smidiga dåren Antti Lang i köket. Heikki Sankari som bankchef är också utmärkt, och bankhallscenerna som helhet minns som välgjorda och väl genomförda.
Scenografierna är många gånger mer än bara illustrationer, vare sig de är under en kupol, en stjärnklar himmel eller ovanför hustak, i världen av sotiga hyddor. Det saknas inte uppfinningsrikedom, och det finns många funktionella detaljer.

XXXXX

Vissa episoder hade varit ännu bättre om de inte hade dragits ut i onödan, förseningar har både effekt och faror.
Som är typiskt för musikaler har Mary Poppins också en ibland alltför naiv narrativ struktur, såsom maktrelationerna inom familjen som behöver förändras. Men i en saga skadar det nog inte heller att äta gamla snacks. Kanske handlar det inte heller om att låta rädslan komma nära, häxor och märkliga varelser är en regelbunden del av fablerna. Detta bör dock bara vara tillfälligt och sluta med att återställa känslan av trygghet – till exempel genom att ösa ut skratt.
Men musiken kommer verkligen nära, och de välbekanta melodierna tänder publiken flera gånger till rytmiska applåder. Det höga tempot och dansarnas “rullande ben” faller både unga och gamla tittare i smaken.