Recension: Hemmafesten

YTLIG MEN ROLIG PÅ LILLAN

Hemmapartiet, Lilla Teatern 2.9. Rollista: Jonna Järnefelt, Cecilia Paul, Pekka Strang, Marc Svahnström. Regissör: Arn-Henrik Blomqvist, översättning: Gunilla Hemming, scenografi och kostymer: Kaisa Rasila, ljud: Janne Brelih.

Vad kan vara en roligare start på hösten än Lilla Teaterns nordiska premiär av den franske författaren Gilles Dyreks pjäs Hemmafesten? Komedi kan vara pinsamt och tråkigt i värsta fall, men på Lilla Teatern skrattade publiken gott från början till slut. Dessutom kände den finsk-svenska publiken sig förmodligen hemma i scenografen Kaisa Rasilas mysiga IKEA-inspirerade vardagsrum. Festen kunde faktiskt ha varit hemma hos oss.

Handlingen och berättelsen är på intet sätt särskilt djupgående. Det som gör den så rolig och hemtrevlig är Gunilla Hemmings skarpa översättning med direkta referenser till den finsk-svenska huvudstadsmiljön. Smarta poäng med en twist på svansen fick publiken att brista ut i våldsamma skratt och däremellan igenkännbara fniss. Redan början av pjäsen, med Strömsös fixare Jim Björni på TV-skärmen i vardagsrummet, bådar gott.

Kort sagt är handlingen i pjäsen att Jonte (Pekka Strang) har träffat sin gamla studentvän Christoffer (Marc Svahnström) och bjudit hem honom med en avec. Jontes blivande fru Ann-Louise (Cecilia Paul) förbereder en trevlig kväll med god mat och dryck. Tyvärr har Christoffer och hans flickvän Patricia (Jonna Järnefelt) en dålig dag. Patricias märkliga beteende och vägran att kommunicera med värdparet leder till ett missförstånd. Jonte och Ann-Louise får intrycket att hon är utlänning och inte talar svenska särskilt bra. Det ena leder till det andra och Patricia bestämmer sig för att spela en flykting från det mystiska landet “Kulukstan”. Man kan bara dra slutsatsen att sällan har man hört någon vrida munnmusklerna så hysteriskt som Jonna Järnefelt! Hennes tolkning av det främmande språket, en slags blandning mellan ryska och polska, får det mest humorlösa leendet att le. Pekka Strang, Marc Svahnström och inte minst Cecilia Paul glänser också på scenen. Strang och Pauls tolkning av det superförälskade paret som gör och till och med ger allt för att Patricia ska blomstra är fenomenal. Till slut lyckas Patricia lura de flesta av deras ägodelar av humanitära skäl, och man kan bara undra om folket i “Kulukstan” verkligen behöver en gökur eller en trasig kaffebryggare? När kvällen fortskrider mjuknar Christoffers och Patricias fnysningar, medan Jonte och Ann-Louise, som är så kära, ställs inför det första stora grälet i sin relation. Med andra ord, en överraskande vändning i relationer.

“Hemmafesten” skrevs för några år sedan och blev en succé i Paris med över 500 spelningar. I Arn-Henrik Blomqvists snabba och kvicka regi har den minst lika stor chans att bli en publiksuccé för Lilla Teatern. Faktum är att terapi av det bästa slaget i dessa dystra tider. Och självklart håller jag med Gunilla Hemming: det värsta som kan hända en invånare i Kauniainen är att bli deporterad till Vantaa!