Recension: 2:22 A Ghost Story
Teaterrecension: En modern spökhistoria både ser bra ut och låter bra på Arena-scenen
Den brittiska pjäsen 2:22 A Ghost Story, som har blivit en succé världen över, har redan fått status som en modern klassiker.
Tror du på spöken? Vissa tror på det och andra tycker att det är nonsens. Föreställningar om själar från döda människor som av olika anledningar har förblivit hemsökta i de levandes värld tenderar att vara kärnan i skräckhistorier.
Den engelska författaren Danny Robins pjäs 2:22 A Ghost Story, som hade premiär i Londons West End 2021, kretsar också kring andevärlden. Pjäsen blev en succé i sitt hemland och har sedan dess haft premiärer världen över.
Robins är känd för TV-serien Young Dracula, som också har visats i Finland. I komediserien kombineras klassiska skräckelement med nutiden, med vanliga människors vardagliga miljö. Samma sak upprepas i 2:22 A Ghost Story, fast i mörkare toner.
I pjäsen placeras en traditionell skräckhistoria mitt i en bebis hektiska vardagsliv. Ett ungt par, Sam och Jenny (Lauri Tilkanen och Pia Andersson), har nyligen flyttat in i ett viktorianskt hus med sitt barn. Den tidigare ägaren av huset, en äldre dam, var tvungen att flytta ut efter att hennes man dog. Premissen kan låta som handlingen i alla andra skräckfilmer, men ingredienserna växer ändå till en funktionell psykologisk thriller som känns fräsch.
Sami och Jennys vän Lauren (Sanna-June Hyde) och hennes något griniga nya pojkvän Ben (Sauli Suonpää) har anlänt för att fira sitt nya hem. Det pratas och skämtas, vinet flyter. Av någon anledning kan Jenny dock inte slå sig till ro. Det visar sig att han har hört konstiga ljud från bebisens rum på övervåningen tre nätter i rad, alltid exakt samtidigt. 2:22. Kan det finnas ett spöke i huset? Som vetenskapsman tror Sam inte på sin fru, men litar på att det kommer att finnas en rimlig förklaring till rösterna. Men Jenny lyckas övertala de andra att vara uppe till tidiga morgontimmar för att bevisa att rösterna och spöket är verkliga. Jag kan inte berätta mer om handlingen.
Idén om lager på lager kan ses som ett av pjäsens teman, både vad gäller klasskillnader mellan människor och i historiens betydelse. Trots Jennys tvekan har Sam helt renoverat det slitna huset och dess arv. Den gamla har rivits och ersatts med glas och metall. Andra teman framträder också under den ständigt kondenserande atmosfären och den psykologiska skräcken. Ibland väcker föreställningen, som liknar ett mer traditionellt spoken word-spel, tankar om föräldraskap, tro och ensamhet. Pjäsen har redan kallats en modern klassiker.
Regissören Paavo Westerberg är särskilt känd för sin regi för stora scener. Westerbergs senaste regi för Helsingfors stadsteater var den hyllade Fanny och Alexander (2022) på den stora scenen. 2:22 A Ghost Story kommer att visas på teaterns mindre arenascen, och det är en bra sak, eftersom spökhistorien är perfekt för en mer intim, gammal plats. Westerbergs regi överför självsäkert Robins text och dess psykologiska skräck till teaterscenen.
Andersson, Tilkanen, Hyde och Suonpää bildar en balanserad skådespelargrupp. Även om originaltexten översätts till finska lite stelt, är fyrklöverns arbete naturligt. Andersson är trovärdig som Jenny, rastlös av oro, och Tilkanen är mycket igenkännbar som Sam, som är lite arrogant och förlitar sig på förnuft och vetenskap. Hyde och Suonpää, å andra sidan, är passande olika, som en mer avslappnad motsvarighet.
Antti Mattilas scenografi bygger en detaljerad lägenhet på scenen, komplett med toaletter och takfönster. Djupintrycket leker med på ett smart sätt, och scenografin fortsätter från glasdörrarna hela vägen ut i trädgården. Många av skräckmomenten i föreställningen är effektivt gjorda genom samspelet mellan Aleksi Sauras filmiska ljuddesign och Petteri Heiskanens ljusdesign.
Att fördjupa sig i den illusion som teatern skapar är alltid underbart, särskilt när det gäller en thrillergenre som sällan ses på teater. I slutändan är det till och med att titta en fråga om tro. För att citera regissören Westerbergs ord är det upp till tittaren hur mycket de vill ge efter för en sådan pjäs.
Arenans skräckspel är intressant konstruerat och lämnar något att upptäcka även efter föreställningen. Förresten, varaktigheten är exakt 2 timmar och 22 minuter.