Recension: Emma Salokoski & Ilmiliekki Quartet

Emma Salokoski & Ilmiliekki Quartet: Vi sålde våra gårdar 

Emma Salokoski och Ilmiliekki-kvartetten har gjort ett album som kan framstå som en klassiker i framtiden, skriver Jan-Erik Holmberg. 

Emma Salokoskis och Ilmiliekkikvartettens tolkningar av svenska sånger finns nu tillgängliga på skiva. Samarbetet hördes redan 2005 i konsertform på Viapori Jazz. Materialet, som redan kändes redo för publicering, har fått mogna i nästan fyra år. 

För Ilmiliekki med Verneri Pohjola, Tuomo Prättälä, Antti Rótjönen och Olavi Louhivuori är detta det tredje albumet. Bandet behåller sin identitet väl, men visar samtidigt att musikerna inte är begränsade till sin egen musik. På de två tidigare albumen finns mestadels kompositioner av bandmedlemmarna, medan det nya albumet bara finns två originallåtar, Edith Södergrans texter A Trapped Bird tonsatta av Emma Salokoski och Little Friend med musik av Verneri Pohjola och texter av Salokoski.

Resten av repertoaren inkluderar välkända toner från våra latituder, såsom Kling, klockslag, Vyssan-lugn (signerad av Evert Taube, även om sångens ursprung kan vara äldre än honom) men även Den höga himlen av Jean Sibelius själv, till text av Jacob Tegengren.

Pohjolas trumpet bildar en perfekt andra röst, som kompletterar Salokoski och skapar ytterligare djup med ordlös recitation. Instrumentalisterna och sångaren samarbetar på lika villkor – och det är svårt att föreställa sig Ilmiliekki-musikerna som en bakgrundsgrupp enbart för sången. Omvänt har Salokoskis valfria sång också instrumentala inslag, som kan höras i unisona delar av till exempel Watercolour och A Trapped Bird. Hur bra lagarbete är hörs särskilt tydligt, till exempel. i Den höga himlen, som modigt rör sig framåt med rytmer som växlar mellan mer deklamatoriska hymnkvaliteter och perfekt utförda sång-rubinrytmer – en friare och mer levande känsla av tempo med pauser som visar hur väl de har tonerna i sin kraft. Du kan njuta mer av det i I Still Treat You to All the Good.

På samma sätt som Jan Johansson gjorde odödlig jazz av folktoner, går Emma Salokoski och kvartetten till verka. Och jämförelsen kan göras ända till slutet: Johanssons jazz i folktoner representerade tidens modernism på 60-talet, och detta album är representativ för detta decenniets jazz.

De har inte kompromissat och gjort halvt sorglig låtjazz, utan fullblods aktuell musik baserad på folkmusikens kvaliteter som har bestått i generationer. Då känns musiken både fräsch och tidlös på samma gång. Men det är inte alltid sorgligt heller, genom den lilla melankolin lyser många stora strålar under albumets gång. Den fångade fågeln lyfter väl i Prättäläs pianosolo och hissen med bandets tur.

Det känns nästan overkligt att höra en valsång från Uusimaa, Kling klang klockan slå, framföras som på detta album. Det är globalt och urbant samtidigt som det låter som finsk skog och äng i musiken. Salokoski övergår till ett instrumentalt perspektiv i sången, där han förenar de olika elementen genom frigjorda ordlösa toner.

Genom att varken banalisera eller popularisera konceptet lyfter de musiken till en ny nivå och har gjort ett album som kan bli en klassiker i framtiden. Men det återstår förstås att se. Alla tio stycken är bra, svårt att säga vilken som är bäst.