Recension: Viimeinen valssi

Viktigare än vad som sägs är hur det sägs!
Åtminstone var det så med den nya uppsättningen av Helsingfors stadsteaters huvudscen SISTA VALSSI. (Regisserad av Raila Leppäkoski, manus av Carin Mannheimer, premiär 21.1.2010)

Texten i pjäsen innehåller många skämt som redan har hörts många gånger, men även de gamla skämten får mig att skratta när de sägs av en briljant skådespelare.
Och det finns gott om dem i LAST WALTZ.

Antti Litja, Ulla Tapaninen, Riitta Havukainen, Sara Paavolainen, Leena Uotila, Seppo Maijala och Tom Wentzel spelar sju äldre personer från ett äldreboende.
Varje karaktär är äkta, rörande och tragisk, till och med till den grad att du känner dig på gränsen till blod.
Leena Uotilas galna “Inkeri” och Antti Litjas “Olli” blöder mitt kött värst.

Inkluderingen av alla dagens problem i texten är a-studioklass, och det blir återigen tydligt för tittarna hur livet är inom äldreomsorg, som äldre eller som anställd. De anställda är antingen “galna” när de godkänner anställningsvillkoren, eller så är de estländare och bränner ut sig och arbetsbördan är orimlig.
Släktingar är inte uppdaterade och vet inte hur de ska relatera till sin förälder som har förändrats på grund av ålderdom.

För alla som har arbetat på ett äldreboende, även en tid, är vardagslivet som skildras i pjäsen realistiskt och mycket igenkännbart.
Det är också ganska säkert att alla i publiken undrar vilka av karaktärerna de kommer att vara om några år?
Vilket ände för att kasta mest; Huvud eller ben?
Hur som helst är visionen lite skrämmande.
(Personligen hittade jag delar av beteendet hos varje “mormor” som passade mig. Kanske är Riitta Havukainens “Ulla” det närmaste jag kommer mitt framtida jag?)Även om THE LAST WALTZ inte bara är realistisk och pekande, utan också rolig, ser jag inte pjäsen som särskilt tröstande.

Å andra sidan, om pjäsen hade vridits till något otroligt “tröstande slut”, hade det varit ganska töntigt. Du lämnar läktaren lite nedstämd – det vill säga, trots att du har haft ett gott skratt.

Men allt skratt åtföljs av sorg och vemod.
Vemodigheten förstärktes av Pirjo Bergströms musik och de “äldre” sångpartierna.
THE LAST WALTZ är åtminstone kontroversiell.

I detta sammanhang är den gamla sanningen som dyker upp någonstans också sann, att det som står närmast döden också är det som ligger närmast livet och skrattet.
Karaktärerna i pjäsen kan befinna sig i dödens förkammare, men även där innefattar livet skratt och känslor, ilska, svartsjuka och kärlek. (Merja Larivaara, Sami Hokkanen, Anitta Niemi, Petri Johansson och Jonna Järnefelt spelar roller utöver de äldre)