Recension: Kukkaistyttö
TOPPTEATER I HELSINGFORS IGEN
– George Bernard Shaw: Blomsterflickan. Premiär på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater 28/1. Regissör. Kari Heiskanen.
– En annan sorts blomsterflicka –
Kari Heiskanens stiliga tolkning av George Bernard Shaws alltid underbara Pygmalion-klassiker, Blomsterflickan, som har varit ett av de mest framförda verken i Finland i nästan 100 år.
För de G. B. Shaw-älskare som inte är bekanta med det oöverträffade spoken word-dramat The Flower Girl kan berättelsen vara bekant antingen från musikalen My Fair Lady eller filmen baserad på den. Idén är att en välkänd lingvist och hans vän slår vad om att de kan lära en fin kvinna som säljer blommor på gatan och vrider slang till en fin kvinna som går i sociala kretsar om hertiginnan.
Namnet Pygmalion kommer från den romerske författaren Ovidius, som var förtjust i antika myter, och i vars huvudverk skulptören med det namnet förälskade sig i den vackra kvinnliga figur han hade skapat så mycket att han bad gudinnan Venus att återuppliva statyn. Gudinnan gick med på begäran.
Heiskanens presentation kombinerar tidigt 1900-tal med vår tids teknologiska know-how. Till exempel används videomaterial framgångsrikt och medvetet. Det gör det möjligt att ta scenerna till exempel. Samtidigt kan förändringar göras på scenen för en ny scen utan att avbryta föreställningen.
Heiskanens Flower Girl placerar Eliza Doolittle i centrum av berättelsen, vilket lämnar professor H. Higgins (spelad med vördnad av Heiskanen själv) och hans vän överste Pickering (den utmärkta Seppo Halttunen) lite mer i bakgrunden än vanligt. Detta ger den utmärkta Anna-Maija Tuokko , som spelar Eliza, mer utrymme att bygga sin båge.
Heiskanen betonar andra saker än vad som vanligtvis har gjorts. Texten skärps och det kvinnliga perspektivet som passar tiden betonas, vilket också återspeglas i den fina slutscenen.
Henrys gamla men kloka mor spelas av den briljanta Ritva Valkama. Pertti Koivula, som spelar Elizas far, har samma hårda grepp. Tack också till den annars högkvalitativa ensemblen och särskilt till Matti Olavi Ranin och Antti Timonen, som också har tid att arbeta som videografer mellan sina roller.