Recension: Kukkaistyttö

Ph.D. Frankenstein i socialpsykologi

Kari Heiskanen förvandlade My Fair Ladys föräldrabok till en vass samhällskritik

Då och då måste man vänta på My Fair Ladys odödliga sånger, men när man väl har kommit över denna lilla fixering finns det tillräckligt att tugga på i The Flower Girl, regisserad av Kari Heiskanen , i över två och en halv timme.

George Bernard Shaw’n Pygmalion, eller Blomsterflickan, är mycket mer känd som en bombsäker musikalisk version av institutionella teatrar, där berättelsen om en gatuuppfödare och en envis professor i fonetik som stiger till sociala kretsar har tämjts till en ganska harmlös romans.

Kari Heiskanen har sett det annorlunda – med rätta. Nu blir det inget uppblossning, och de berusade på Londons gator får inte den vanliga romantiseringen. Istället polerar Heiskanens regi den sociala ramen i Shaws berättelse så skarpt att det ibland gör ont.

Heiskanen själv spelar inte bara huvudrollen i pjäsen som den torra Higgins, utan han har också översatt Shaws text till finska. Eliza (Anna-Maija Tuokko) vrider nu stadens breda slang, men annars har historien lämnats kvar i London vid sekelskiftet 1900.

Grundmiljön är förstås tidlös: den ena föds in i rikedom, den andra lever i elände. Men vilka är randvillkoren för figuren?

Kryddor från Smeds

Heiskanens regi äventyrar bakom kulisserna på Helsingfors stadsteaters lilla scen med en videokamera på ett rent Smeds-liknande sätt, utan att överdriva de trasiga och instabila förhållandena i rännstenen.

Inte ens Katariina Kirjavainens avskalade renoveringsscen försöker dölja de motsägelser som berättelsen, som bygger på klasssamhället, är full av. Tvärtom: möbler i överklassstil är lika obekväma i de otapetserade väggarna som Eliza är i ungkarlsdomstolen hos den förvridne professor Higgins.

Komikern skär smidigt det tragiska (ibland lyriska och till och med absurda) på Heiskanens scen. Om och om igen återvänder vi för att utforska möjligheten och betydelsen av klasshoppet.

Det räcker inte för en person att lära sig tala som en gentleman om han eller hon väntar på att återvända till samma gamla dekadens. När formen inte längre motsvarar innehållet kan den fattiges identitet helt förskjutas – exempel på detta är den “tragiskt berikande” Alfred Doolittle (den utmärkta Pertti Koivula) och familjen Eynsford-Hill, som förlorar sin position över en natt.

Skönheten och Odjuret

Henry Higgins, spelad av Kari Heiskanen, är Frankenstein, en doktor i socialpsykologi som fräckt placerar sig själv högst upp i skapelsen, men märker att hans avkomma blir större än sin mästare.

Förvirring uppstår: ett mänskligt experiment av Higgins och överste Pickering (Seppo Halttunen) (om en blomsterflicka som utmanar fenorna på en adelsmans fest är tillräckligt) leder till en situation där bara något så vulgärt som att binda sig till en känsla kan motivera att behålla mönstret.

Anna-Maija Tuokko spelar Eliza på ett brutalt rivande sätt till en början, men efter att ha lärt sig tala på ett mer polerat sätt.

Ritva Valkama spelar Higgins mor med lämplig återhållsamhet, vars konventionalitet döljer en betydande mängd så kallad tyst visdom.

Pekka Huotaris dubbla roll som butler och gangster som förtrycker proletariatet stöder också regins startpunkt – det är ju båda karaktärernas uppgift att hålla folk i sin egen klass.

Slutet på berättelsen skiljer sig från musikalversionen genom att Eliza inte längre plockar upp tofflorna: den arge chauvinisten lämnas ensam med sina nycker.