Recension: 247 – Örjan Abrahamsson – Dagens Nyheter – 25.11.2008

Destruction Song på Black Box, NorrlandsOperan, Umeå.

Stunder av ren lycka. Destruction Song på NorrlandsOperan är väl grindad från början till slut. Örjan Abrahamsson inser att svensk dans behöver Kenneth Kvarnströms passion och sensualitet.

I mörkret hör du fyra fötter marschera, på väg mot scenen. Snart dränks marschen av ett ylande, rent larm från helvetet, som skulle kunna få Dante att uppfinna en tionde cirkel. I det kalla ljuset, mot en svart bakgrund, på ett golv fyllt med svart aska, dyker två hotfulla, mardrömslika gestalter upp helt täckta av svart. Endast händerna visar huden, som blixtrar av naken människohud i det totala mörkret, när Destruction Song hade premiär på NorralndsOperans (egentligen svarta) Black Box.

Därmed död, skärselden och futuristisk dystopisk när Kenneth Kvarnström återvänder till dansen? Efter ett fem års uppehåll från koreografin fick han knappt någon semester eftersom han var chef för House of Dance 2004-08.

Som introduktion verkar det nya verket för tre dansare stå i kontrast till de mjukare koreografierna som gjordes i början av 2000. Men snart, långt innan de första ylande 25 minuterna är slut (puh!), faller bitarna på plats. Du känner igen dig själv. Du känner igen Kvarnströms fysiska stil, lekfullhet, ofta humoristiska rörelsevokabulär, ofta kryddat med återkommande roliga gester som fingrar som fladdrar som fjärilar. Detta gör att det första hotet blir fascinerande, trevligt och bekant. De futuristiska, mardrömslika krigarna påminner snart om tecknade superhjältar.

Destruction Song (som ska dansas i Stockholm i mars) är en logisk, konsekvent och mycket vacker fortsättning på en konstnärlig karriär. Kvarnström är en av de mest finaste, sensuella och dessutom en av de mer publikinriktade hantverkarna inom dansdans.

Destruction Song består av fyra avgränsade delar, där den första och tredje delen gestaltar det våldsamt brutala, medan den andra och fjärde delen saktar ner tempot (och ljudlandskapet!) och också humaniserar kropparna. Det finns tre dansare på scenen: Cilla Olsen, en kvarnströmdansare sedan nittiotalet, och de två nya dansarna Sofia Karlsson och Janne Marja-aho. Det visar sig vara, inte bara tekniskt med stark scennärvaro och karisma, utan också förvånansvärt tajt à la Kvarnström. Jag antar att veteranen Cilla Olsen har bidragit med mycket fysisk intelligens. Det är roligt, rörande vackert att se alla tre en efter en, men framför allt alla tre tillsammans.

Framträdandet är genomgående väl slipat i alla avseenden. Ljuset och scenografin av Jens Sethzman är smart anpassade till koreografin, och här och där motiverar den sitt eget utrymme (när den svarta bakgrunden lyfts och vitt ljus bländar publiken). Helena Hörsteds kostymer är utsökta, men tenderar att försvinna i all mörker… Sist men inte minst bevisar Jukka Rintamäki att han är dagens skarpaste danskompositör. Smart, känslig, ibland mycket högljudd, rör han sig mellan hardrock-inriktad populärmusik och harcore-electronica.

Destruction Song är inte ett vittnesbörd om en ny konstnärlig inriktning, utan snarare om en nyfunnen frihet, nyfikenhet och vitalitet. I Umeå inser jag vad svensk dans har saknat utan Kenneth Kvarnström: passion och sensualitet. Den typen av lycka kan man hitta en kort stund i kroppen, när dansen pågår eller när man älskar.