Recension: Eila, Rampe ja palvattu onni

Lovprisning av vanlig tur

Författaren Sinikka Nopolas älskade karaktärer Eila och Rampe anländer nu från Häme till huvudstaden, mer specifikt till Arena-scenen på Hämeentie. Det är den nya sidoscenen till Helsingfors stadsteater.

Eila och Rampe är medelålders invånare i Tammerfors, för vilka “Tampesteri” är centrum för nationens andliga liv. Framför allt är de dock vanliga finnar, vars alldaglighet är hysteriskt överdriven. Det är därifrån humorn kommer. Rampe vill tillbringa tid i sommarstugan med snickeri och fiske, medan Eila blir frustrerad över att “komma fulla cirklar” och vill resa. Vi får till exempel åka på en resa till mirakelläkaren och till Tuuri-byns butik.

I sin oöverträffade stil reflekterar paret över olika fenomen i livet, såsom shoppingbegär och damm. “Livet är ganska kort och det går förbi när jag jagar damm,” säger den energiska Eila i sitt svaga ögonblick.

En saftig dialog bryter ut när Eila och Rampe blir involverade i forskningen kring den blivande svärsonen Pirkka. “Jag letar efter ett par vars relation till lycka är enkel, som på ett sätt inte representerar en postmodern person, utan en typ av person som producerats tidigare,” avslöjar Pirkka.

Eila är i princip ett innerligt stugmonster. Den flamboyanta Heidi Herala i rollen som Eila tar ibland upp hela föreställningen. Ilmari Saarelainen skulle ha många bilder, men han gör sin rätta roll som en skohjälte med underdrift, precision och respekt för en finsk man. Leena Rapola är familjens dotter Likka, en ung vuxen som bor i Helsingfors, en “nästan 40-årig” självupptagen, och Petri Poikolainen är hennes nya pojkvän. Med sin forskning om akademisk lycka söker Pirkka också genuina stunder av lycka i sitt eget liv.
Regissören Heidi Räsänen ville också ha musik till pjäsen. Låtarna komponerade av Maija Kaunismaa ger rytm åt framträdandet, men känns ibland som onödiga extramaterial. Det finns ett par hits i setet, som Rampes hyllning till en bra järnhandel.

Räsänen, som kommer från Helsingfors, har även regisserat bland annat Bread Queue Ballad på Takomo Theatre 2008 och Q-teatteris Siniväriset på Suomenlinna Summer Theatre förra året.
Pjäsen Eila och Rampe är njutbart tvåskiktad: på ytan är det en hysteriskt rolig komedi, men precis under ytan lurar skarpa insikter i dynamiken i en relation, till exempel.