Recension: Vill ha mera
Vill du ha mer, premiär på Lilla Teatern 14.10. Revy av: Anna-Lena Laurén, Stan Saanila, Anders Slotte och André Wickström. Regissör: Frej Lindqvist, scenografi: Jyrki Seppä, kostymer: Elina Kolehmainen. På scenen: Sixten Lundberg, Mia Renwall, Pia Runnakko, Sampo Sarkola, Pekka Strang, Birgitta Ulfsson och Joachim Wigelius.
Lilla Teatern i Helsingfors firar sitt 70-årsjubileum med en nyskriven revy av Anna-Lena Laurén, Stan Saanila, Anders Slotte och André Wickström. Fyrklövern är allmänt känd från andra produktioner både på scen, TV och radio. Det kan vara så att Anna-Lena Laurén, journalist och författare i vardagslivet, är den mest överraskande delen av textförfattarna. Å andra sidan har hon visat både en vass tunga och en fantastisk humor i programmet Eftersnack, bland annat.
Så varför en revy? Det kan vara lite fånigt och påminner om olika lokala historiska föreningars nyårsliknande sak. Lilla Teatern har en revytradition att falla tillbaka på som sträcker sig ända tillbaka till 1940-talet. Så å ena sidan talar traditionerna för idén om revyer. Dessutom är revyn som idé ett utmärkt sätt att kommentera händelser både lokalt och globalt. Således börjar Lillans revy också med en turné genom världshändelserna hittills under 2010. För att inte glömma olika politiska misstag i hans hemland.
Vad kan och får du skämta om i Lillans revy? I princip om allt från Finland-svenskar, ryssar, ester, muslimer till döden och teaterdirektören för Svenska Teatern. Textförfattarna har skapat en text som, med hjälp av skådespelarna, får publiken att skratta ibland. Även om skrattet ibland nästan fastnar i halsen på grund av en balans på gränsen mellan det smakliga och det osmakliga.
Det är roligast när man driver med sig själv: Finland-svenskarna. Du får se festliga inslag i olika mysiga TV-program som Min morgon. Revymakarna levererar också ett utmärkt sätt att få vår minoritet att växa: vi konverterar till islam och tillhör därmed en växande minoritet.
Prästen i Joachim Wigelius version predikar kärlekens evangelium genom att fria till alla, oavsett om man är homosexuell eller heterosexuell, barn eller djur. Hufvudstadsbladets växel har flyttats till Indien och drivs av Sampo Sarkola som bär turban och har kunskap i närpesian. En av de roligaste delarna är när revyns manliga skådespelare med sång och dans berättar för oss hur en riktig man borde vara.
Revyns kvinnliga skådespelare Birgitta Ulfsson, Pia Runnakko och Mia Renwall visar sig alla vara fullfjädrade komiker. Renwall visade sig också ha en helt fantastisk sångröst, som kunde ha använts mer under kvällen. Birgitta Ulfssons makabra samtal med döden om en vila fram till nyårsafton kändes lite djärvt, men om det görs med ett glimt i ögat fungerar det också.
Revyns scenografi är enkel och lätt att ändra för att passa in i de olika skisserna. Regissören Frej Lindqvist har tillfört skådespeleriet ett avslappnat och naturligt skådespeleri. Musiken av Arttu Takalo är inte anmärkningsvärd, men den uppfyller sitt syfte, för kvällen hanteras elegant av pianisten Kaisa Kulmala.
Det sista klippet med presentationen av Svenska Teaterns nästa orienteringsmusikal The Compass var en snabb avslutning och en liten spark till den konkurrerande svenska scenen i Helsingfors och dess teaterregissör. Häftigt!