Recension: Destruction Song II

En yrselframkallande upplevelse

Skönhet och mörker i en sömlös förening – det är en ren njutning att se Destruction Song. Kenneth Kvarnströms nya verk, som hade premiär på Norrlandsopera i november förra året och som nu påbörjar sin svenska turné, håller betraktaren i sitt grepp hela tiden. Från den första öronbedövande chocken när två dansare utklädda till svarta går in i en värld av sot och reflekterande metallprismor, till ett ömtåligt slut i tystnad när en svart skugga åter dyker upp bakom Sofia Karlssons ensamma gestalt. Tittaren vill bara sitta kvar i sin stol och låta intrycken komma in.

Kenneth Kvarnströms återkomst som koreograf för sitt eget kompani är en av de bästa sakerna som hänt i den svenska dansvärlden om man vill uppleva återfödelsen av noggrant konstruerade dansverk. Koreografins struktur, samspelet med rummet skapat av Jens Sethzman, Jukka Rintamäkis musik, Helena Hörstedts kostymer (samma team som i OreloB för Göteborgsoperan) och, sist men inte minst, dansarnas förmåga att absorbera varje rörelse. Mycket bra. Oöverträffad.

Koreografen har funnit i sina dansare Sofia Karlsson, Johanna Klint och Janne Marja-aho en briljant känslig trio: märklig och mjuk som ett gummiband i snidade solon, duetter och trios.

Kvarnströms handavtryck syns i de dekorativa detaljerna och de sömlösa rörelsevågorna som skapar en tung mjukhet i alla rörelser, bakåtsteg och explosivt snabba fötter. Samtidigt har hennes koreografi mognat; Precis som kvicksilver blir snabbflöde och snabba stopp meningsfulla och tolkande. Tid och död har satt sina spår i det dimmiga mörkret där dansare dyker upp och försvinner.

Destruction Song har fyra delar och en epilog. Verket börjar med en dystopisk kakofoni av ljud skapade av den mångsidige kompositören Jukka Rintamäki. Två onda ansiktslösa karaktärer verkar ha överlevt katastrofen. Men deras mjuka och ständiga rörelser lättar på trycket. Händer förvandlas till smala och vassa naglar i mörkret. Nästa solo, dansat av Janne Marja-aho, som fokuserar på ryggen, andas ut förlust och ensamhet. Musiken har en metallisk resonans.

I två scener bryter ett vitt hål i bakväggen upp mörkret. Silhuetterna av dansarna börjar vakna till liv, hjärtat slår och tempot ökar. De broderar lekfullt, nästan på ett orientaliskt sätt, former. Kedjan av vridande kroppar verkar obruten även när dansarna tappar greppet om varandra. Den eviga rörelsen av dansglädjen.

I kontrast är vissa scener nästan sömnigt meditativa eller tvetydigt satta i rörelse av ömhet och kontroll, som en duett med ekot av ett försvinnande basljud. När Sofia Karlsson drar Janne Marja-ahos övergivna och svaga figur till sista dansen, fylls den känslosamma melodin på den akustiska gitarren av melankoli i ett märkligt vackert avsked.

Destruction Song är sensuell och melankolisk, den går rakt till hjärtat. Jag kan bara gratulera Kenneth Kvarnström till Theatre Critics’ Dance Award 2008