Recension: Destruction Song II

Förtrollande dystopisk dans

Svarthet i oändlig oändlighet, både förförisk och skrämmande. Det är som om all färg har tagits bort i Kenneth Kvarnströms dystopiska värld Destruction Song II.

Publiken hittar knappt sina platser innan de överraskas av ett öronbedövande ljudchock. Tre ansiktslösa, svartmaskerade dödsänglar tar scenen i en värld där svart aska täcker marken och ett glänsande mörkt ljus faller mjukt på hängande metallprismor.

Den enda glimten av en mänsklig närvaro är dansarnas nakna, fladdrande figurer som, likt fåglarnas kvitter, bevittnar liv mitt i det omslutande, dödliga mörkret.

I början är tajmingen något ojämn mellan dansarna Kenneth Bruun Carlson, Jenni-Elina Lehto och Valtteri Raekallio, men de hittar snabbt en gemensam rytm och dansar med säkerhet och uttrycksfullt, både i unison och när koreografin delar sig i duetter och solon.

I Janne Marja-ahos efterföljande uttrycksfulla solo är den nakna ryggen i fokus. Han är ensam och desperat, en överlevare efter en katastrof.

Det svarta är brutet och ljus strömmar in genom en öppning längst bak på scenen. Dansarna klädda i svart liknar sina egna silhuetter mot ljuset och rör sig i ett allt snabbare tempo. Rytmen är som ett pulserande hjärta och i dansens sömlösa rörelsevågor verkar det som om en enda organism rör sig – svällande, kraftfull och noggrann.

Kvarnströms briljanta kroppsspråk med intressanta detaljer, och det intensiva mötet som löses upp i långsamma meditativa frekvenser, gör allt hypnotiskt intensivt.

Trycket ökar och man känner en annalkande explosion. Ändå, efter att kaoset anlänt, ersätts ordning och den mullrande musiken av ett akustiskt gitarrsolo ur vilket mänskligheten framträder. Marja-aho och Sofia Karlsson, som också dansade i originalversionen 2008, förenas i en sista duett i ett märkligt vackert avsked. Karlsson stannar kvar och förenas med dödens änglar.


Jukka Rintamäkis minimalistiska, elektroniska ljudvärld och scenografen Jens Sethzmans avskalade estetiska perfekta Destruction Song II till ett oöverträffat utmärkt samspel, där helheten förför och allt man vill är att sitta kvar och att bli uppslukad av skönheten och melankolin. Det påstås ibland att det är svårt för oinvigda att förstå modern dans.

Men du behöver inte förstå Destruction Song II – bara njut.