Recension: Destruction Song II

Helsingfors danskompani
hans hemmapublik är obestridligt

Dans, oavsett genre, kan upplevas som en föreställning som en nära släkting till bildkonsten. Dess estetik, liksom dess råhet eller hänsynslöshet, återhållsamheten eller utbrottet av känslor, påminner om penselns flykt och sänkningar på duken eller uppfattningen av en skulptur från materia. Denna släktskap uttrycks kanske tydligast i samtida dans, som naturligt kombineras med abstrakt uttryck. Precis som en bild föddes dansen inte idag eller igår, allt den “berättar” handlar om en urgammal rastlöshet, vågornas rörelse, vindens, eldens och människans sinne.


“Song of Destruction” är inte så mycket ihågkommen för sin mörka destruktivitet som för sin mörka eld, som varje kropp i gruppen når och når fram. Nyckelorden i rörelsespråket är renhet och mjukhet, de smörjer tekniken, de eliminerar det irrelevanta. Sensualitet är starkt närvarande, inte som ett inneboende värde, utan som ett tydligt koreografiskt budskap. Kenneth Kvarnströms konst kräver en insiktsfull och högkvalitativ grupp. Under årens lopp har Helsinki Dance Companys rykte vuxit internationellt. Publiken fick också sin upplevelse på sin mest tilltalande nivå denna gång.

Scenografin i Destruction Song är effektivt minimalistisk, med “aska” som täcker marken. Därifrån kommer dansare ut som, med ansikten täckta till en början, är som ett hot från en främmande planet. Motstånd, undergivenhet, attraktionen till intimitet – förklaringens karta är utmärkt för dem som behöver det. Där musikens atonalitet och råhet skapar ramar, är kostymerna stilfullt placerade för att stödja dansövergångarna.

Den skickliga användningen av den ljusa bakgrunden väcker tankar på silhuettkonst och vasmålningar, medan scenens skulpturala gränser berör konstruktivism. Den uppenbara och underbara “yogadelen” kan också plockas upp från helheten. Motiven lånar alltså uppfinningsrikt från många håll, och att väva ihop trådarna är fortfarande en spännande uppgift för föreställningens följare.

Musikens luftighet mot slutet fyller det melankoliska uttrycket hos Janne Marja-aho och Sofia Karlsson. Både duetten i fråga och soloframträdandena inom gruppen, med sina akrobatik och exakta tidpunkter, skapar en tydlig översikt för verket och det utmärkta teamet.

Dagens världens färg är ofta så svart att det gör ont. Men det behöver inte vara fördärvets färg, eller hur.